Fastnade i tankar med en vän reflekterade dom och försöker hitta svar på saker det inte finns svar på, det är skrämmande när man tänker efter hur bra jag är på att komplicera saker och ting, hur bra jag är på att göra allt svårt för mig, varför vill jag alltid kämpa lite extra, varför vill jag alltid ge lite mer och varför kan jag inte bara vara nöjd? Varför inte bara vara en enkel människa som nöjer sig med sin tillvaro och det den sätts inför att göra, varför kräva lite mer av livet än vad man behöver.

Den enkla människan, får ett jobb och fast att den inte trivs har den det kvar för att det är en trygghet, för att den vet vad den har, den går med tunga steg till jobbet varje dag och överlever dagen, den får sin lön på kontot varje månadsslut och är nöjd med det, livet rullar på och deras vardag blir som en rutin och som vi alla vet så försvinner dagarna snabbare än vi hinner med. Men det är så, vi vet vad vi har och vi nöjer oss med det.

Själv sitter jag här jag överanalyserar och jagar något jag inte hittar, ställer mig frågan, vad vill jag? alldeles för ofta. kanske jag bara skulle sluta tänka, köra på och försöka bli en ”enkel människa” men vill jag det? jag tror inte det, jag vill lite mer, jag vill leva lite mer, jag vill ge lite mer. Men det sätter press, press på mig själv som jag inte kommer ifrån, jag bestämmer mig för något jag går in för det till 110% men när jag väl står där när jag nått det jag trodde jag ville nå, känner jag mig inte nöjd, vad vill jag då? Tänk vad enkelt om jag bara kunde vara nöjd, få känna att jag lyckades, men jag gör inte det, jag vill lite mer och genast söker jag nya mål som kan driva mig ytterligare en bit och som höjer graden av press ytterligare lite.

Jag kan erkänna att det ibland känns totalt hopplöst och förbannat svårt att stå där, vara den där som släpper allt och tar det där klivet ut ur tryggheten och allt det där man känner till. Men jag vet att jag aldrig kommer kunna vara den där ”enkla människan” som lever det där livet, bara för att det är det den känner till. Jag tar steget, riskerna, kämpar lite extra och är övertygad om att i slutet får jag ut lite mer av livet!

Så min vän, hur hopplöst det än verkar och hur förbannar svårt det än känns, så är det så det är att leva när man vill leva lite extra. Våga tänk utanför banan, och ta steg du tror på idag, för det visar sig i framtiden om det var värt det. Att våga ta steget är att förlora greppet en kort stund. Att inte ta steget är att förlora greppet om sig själv!

Don't ask what's next. Ask what's right now... ask your heart, your soul, your truth and your life itself.

what's... right.. NOW?