Ibland funderar man tillbaka över livet och vad som varit värt något och när jag gör det kan jag inte hjälpa att jag tänker på Tea, hon har verkligen varit en stor del i mitt liv och följt mig igenom allt.

Idag har jag tänkt mycket på henne och önskar att hon var hemma. Men hon har gett mig så mycket och aldrig egentligen begärt något tillbaka och jag har än idag när jag tänker på henne dåligt samvete att jag aldrig gav henne en ärlig chans fast att hon ville så mycket och gjorde så mycket för mig. Så det minsta jag kan unna och ge henne är det livet hon har idag, jag tänker inte ta det ifrån henne. Jag försöker alltid undvika vara en egoist när det gäller mina hundar och tänka med hjärnan istället för hjärtat. Skulle hjärtat få bestämma skulle jag aldrig låtit Tea gå, men mitt samvete och hjärna sa något annat och idag blir jag lycklig av att se hur lycklig Tea är. Tea har blivit som en valp igen och lever sitt liv så som vi levde det för länge sedan, bara hon och jag och vi gjorde och upplevde allt tillsammans. Det är roligt att se hur Amanda och Tea tagit sig an varandra, men det gör lite ont när man får reda på att Tea blir glad när hon hör en postbil. Saknar hon mig? tänker hon på mig någon gång, gör hundar det?
Ja det är så mycket jag skulle vilja veta, och jag önskar att dom själva kunde ta dom beslut dom själva tyckte var bäst. Jag skulle naturligtvis bli sårad om Tea valde bort mig, men kanske är hennes lycka med Amanda nog med svar på den frågan och hennes sätt att visa mig att hon älskar sitt liv, att hon älskar att ha det så som vi hade det förr.

Jag vet att jag fortfarande är en stor del i Tea's liv och att hon gillar mig och jag tror ärligt hon uppskattar och tackar mig för att jag tog det beslut jag gjorde och jag hoppas verkligen att hon vill komma tillbaka till mig den dagen det är dags för det.