West palm beach, Florida
Vid 22 tiden Amerikansk tid, alltså vid 4 tiden Svensk tid landade jag i West palm beach och det är här jag kommer spendera mesta delen av dessa 6 veckor. Jag somnade direkt när jag kom fram där jag skulle bo och idag har jag mest tagit det lugnt, det är kallt här idag, "bara" runt 18 grader nu.
Mie
Hon är en valp med mycket åsikter och ingen kan missa när hon inser att livet inte är riktigt rättvist. Hon protesterar minst sagt högljudt!
Hon har visat att hon har stort föremåls intresse och bra social kamplust och kommer direkt tillbaka med leksaker man kastar och bjuder upp till kamp. Skall bli spännande att se hur denna lilla utvecklas.
Återbesök
I onsdags var vi iväg till veterinären, det var dags för återbesök för Tiffany på Blå stjärnan. Dom tog stygnen och kollade lite på hur hon rörde sig och gick igenom hur hon skulle fortsätta skötas. Dom tyckte det såg väldigt bra ut, såren har läkt fint och hon har endast fått ett skavsår och det såg fint ut så kort sagt går det som dom hoppats på, nu väntar nästa besök om lite mindre än en månad fram till dess är det mer vila som gäller även om det inte är riktigt lika strikt som innan, massage, belastningsövningar och kissrundor.
Jag passade också på att hälsa på en liten svart/vit Sheltie hane med en intressant härstamning som jag skulle kunna tänka mig till Joline framöver. Riktigt trevligt prata hund och jag tycker det är jätte värdefullt att man får chansen att träffa en hane man är intresserad av innan man bestämmer sig för om man vill använda honom eller inte. Mer information om honom kommer den dagen detta blir aktuellt.
Valparna utvecklas i en otrolig fart, snart är dom 8 veckor och det är dags flytta ifrån mig.
Dom har också fått sina namn och kommer att heta: TheLook Brilliant Ville, TheLook Brilliant Ita och TheLook Brilliant Mie. Igår var vi till veterinären och allt var U.A.
Lilla Mie kommer stanna kvar här, i alla fall ett tag tills jag vet hur det blir med Tiffany och så.
Igår när vi var till veterinären tog vi oss till en park i Skövde där Johanna kempe hjälpte till och tog lite bilder på dom små. Tack så mycket för hjälpen Johanna.
Här kommer lite bilder:
TheLook Brilliant Ita
Datorn...
Här är allt som vanligt, valparna växer så det knakar och dom blir mer och mer missnöjda att spendera tid i hagen och berättar detta högt och tydligt, ju mer dom får vara ute och springa, både fritt i huset och ute i snön ju mer vill dom ut. Men efter ett tags protest lägger dom sig snällt och sover en stund.
Tiffany blir allt mer stabil i benen, och hon tycker väl inte livet i bur är jätte kul men hon accepterar det och det hela fungerar faktiskt i stort sett ganska bra. På onsdag skall vi på återbesök på blå stjärnan så får vi se vad dom säger då.
Det hade ju varit roligt om man kunde lagt upp lite bilder nu, men så tråkigt med lite grådassiga oredligerade kort, så nu får nog snällt vänta.
Valparna 5 veckor
Så nu mer får Jojo och Qit stå för uppfostran. Tack och lov att valparna är såpass gamla! Dom blev 5 veckor i Onsdags och äter själva, dom får nu mjölkersättning, torrfoder och lite annat smått och gott.
Här kommer lite bilder på dom, från idag, första gången dom är ute.
Hemma
I onsdags hämtade vi hem Tiffany, hon är med tanke på omständigheterna väldigt glad och har svansen på topp när hon är ute och kissar. Attityden är det då inget fel på, idag gav hon mig tom ”köra lydnads blicken” till mig, jag sa dock att jag tyckte det var en väldigt dum idé och vi fortsatte koncentrera oss på att rastas istället. Hon har ett band runt magen som man håller henne upp med under promenaderna för att hon inte skall kunna halka och inte belasta benet mer än nödvändigt.
Hon accepterar sitt numera tråkiga liv i buren och ligger tyst och snällt i den, hon är verkligen tro det eller ej en hund som jag dock tror kan klara detta ganska bra fast att det kommer innebära så mycket vila, hon är en aktiv hund absolut full fart jämt och i alla lägen men hon är också väldigt nervstark och ligger ganska lågt i aktivitetsnivå när hon inte är i träning. Så hon ligger snällt och är glad på sina små kissrundor.
Bäcknet la dom till rätta igen och sedan skruvade dom fast det med en skruv. Höften drog dom på plats sedan gick dom in och sydde ihop ligamenten runt höften som hade gått sönder. Nu är det en lång vila som gäller, så får vi hoppas hon återhämtar sig och blir sitt riktiga jag igen.
Här kommer lite bilder.
Tiffany andra dagen hemma.
Första bilden i Jönköpng
Det otänkbara
Vet inte vart jag skall börja, skall i alla fall tacka alla som hört av sig och bryr sig, ni får ursäkta jag är dålig på att svara. Men jag läser alla era vänliga ord och det värmer.
Valparna mår bra, det är full fart och jag verkligen gillar dessa små. Dom är jätte framåt och super härliga, dom alla har redan fått sina små personligheter och att dessa valpar kommer hamna längre in i mitt hjärta än några jag tidigare haft är oundvikligt.
Mina frågor är just nu många, men hur mycket jag än önskar någon annan kunde svara på dom vet jag att det inte finns något svar och dom beslut som skall tas kan bara jag ta.
Det har varit dåligt med uppdatering här det sista det mesta uppdateras på Facebook, nya bilder på valparna och även mer om detta jag tänkt berätta för er nu.
Söndag är den värsta dagen i mitt liv, eller ja egentligen var söndagen inte så farlig, jag var i fullständig chock hela den dagen från det att jag vaknade så jag han aldrig förstå något, jag gick nog bara i en bubbla full av försvarsmekanismer och förstod egentligen ingenting. Ibland kommer det över mig men mesta delen av tiden är jag kvar i den där bubblan även om mina tankar hela tiden är där nu.
Jag ligger och halvsover när jag ryck upp av orden som ekar i mitt huvud "Kom Tiffany har blivit påkörd" jag slänger mig upp och allt jag säger är "är det allvarligt" jag får inget svar och innan jag själv hunnit reagera har jag slängt på mig dom kläder som är närmast och tar mig ner för trappen där jag möts av Tiffany, jag kollar hennes cirkulation lägger märke till att buken är svälld och bakpartiet riktigt illa.
Snabbare än vad jag nog hinner med och tänka är vi på väg till Jönköpings djursjukhus, dom väntar på oss, och Tiffany ligger snällt i baksätet med mig i bilen. Inte ett skrik enbart något litet gny får man höra från henne fast att hon måste ha ofattbara smärtor, i Jönköping plockar dom in henne direkt och dom ger henne det som behövs för chocken och för att få henne stabil, efter några timmar tar dom henne till röntgen. Tillsynes har hennes inre organ klarar sig oförskämt bra med enbart några små blödningar. Hennes bakparti är värre, bäckenet är brutet på minst 3 ställen och höften ligger helt ur led.
Dom vågar inte säga någonting om hennes skador en ortoped måste kolla på det för att säga hur allvarligt det är och ja hitta en sådan en Söndag kväll är väl inte det lättaste. Vi blir dock skickade vidare till Blå stjärnan i Gbg. Om några timmar när hon blivit stabilare skulle vi få åka. Vi åker hem och hämtar det som kan tänkas behöva, byter om osv jag kan ju säga vi inte hade något med oss, inga pengar eller någonting.
Väl tillbaka i Jönköping några timmar senare är det dags ta henne till Göteborg, framme i Göteborg har ortopedien blivit sjuk så vi får bara några grumliga svar som egentligen inte ger så mycket, hon blir kvar tills måndag och dom skulle höra av sig så fort dom kollat på bilderna imorgon.
Vi åker hem och kan inte göra så mycket mer just nu.
Måndagen kommer och veterinär anser att en operation med god prognos är möjlig, men vad är egentligen en god prognos? Hon är en arbetshund, hon vill jobba och kan hon inte bli så återställd att hon kan det, är det inget liv för Tiffany. Ingen vågar ju garantera något, men dom tror det kommer kunna bli bra och dom rekommenderar att jag skall prova operera henne. Men jag känner mig splittrad dom känner inte Tiffany, ni som gör det, som har träffat denna glada engagerade hund förstår vad jag menar.
En operation kommer innebära en rehabilitering på minst 6 månader, 6 månader är lång tid, om man skall motsvara hur långt ett hundliv är, 6 månader med smärta och kamp och 6 månader som Tiffany skall få leva utan att få vara Tiffany.
Kanske är jag egoist, kanske har jag gjort helt fel, jag är faktiskt ärligt riktigt osäker själv så jag undviker ställa mig den frågan fast att den gång på gång gör sig påmind emot min egna vilja, hade någon frågat mig i Lördags hade svaret för operation varit tvärt nej, jag är övertygad om det.
Men trotts det när jag stod där och var tvungen ta ett beslut, jag hade några minuter på mig och jag är övertygad om att hjärnan var helt urkopplad under det tillfället och hjärtat talade helt ut. Sa jag ja till att operera henne. Jag vet att jag inte i min vildaste fantasi kan tänka mig vad vi kommer få gå igenom nu. Vad detta kommer betyda och hur detta kommer påverka mig känslomässigt och hur påfrestande det kommer att vara.
Men nu är det gjort och våran resa tillbaka har bara börjat och jag önskar så innerligt av hela mitt hjärta att hon kommer bli bra, att den där glada härliga hunden med stort D, kommer finnas där i många år till.
Det finns ju inga operationer utan risker och störta risken med denna är att höften kommer hoppa ur led i framtiden, har den en gång gjort det som den gjort nu är risken stor att den gör det igen.
Hon kommer också inom tid få pfålagringar i höften men med god träning och kost kan man förhoppningsvis se till att hon inte får några problem av det.
Ja nu kan vi bara hålla tummarna att allt går vägen operationen hade efter uppgifter igår gått bra, dock verkar inte utvecklingen gå riktigt som dom tänkt jag vet ännu inte när hon kommer få komma hem. Så det är allt jag kan säga just nu och jag kan inte mer än hålla tummarna hon blir helt återställd.
