Idag har jag träffat Barbro och TL Happy Oki-Doki, tänk att denna lilla svart/vita blivit så stor, han är riktigt fin och har många egenskaper som faller mig i smaken. Och det går inte komma undan att han i väldigt många hänseenden påminner om Qit. Dom är ju släkt dock ganska långt bak, men på många sett i träningen är dom väldigt lika varandra. Ja och förutom det är ju bägge väldigt mörka.

 

 

 

För lite mer än 1½ år sedan ramlade Joline in i mitt liv, egentligen visste jag nog inte vad jag gav mig in på, jag hade bestämt mig jag ville ha en hund av annan ras än BC, en hund med en bra exteriör och som förhoppningsvis skulle kunna göra mig sällskap i utställningsringarna i framtiden. Eftersom jag hade haft sådan otur med dom Aussina som jag köpt några år tidigare kändes det som jag skulle kolla efter något mindre, det stod mellan endel små raser men tillslut föll valet för Sheltin. Jag hade efter en hel del läsande och forskande och kollande på olika linjer bestämt mig för att det skulle bli en Sheltie efter Amerikanska linjer. Ja helt plötligt blev ju urvalet av hundar mycket mindre och jag var först inne på att importera en direkt från USA. Men kände någonstanns det kanske är bra ha uppfödaren någorlunda nära, jag har aldrig levt med en Sheltie innan och hade ingen aning om hur jag skulle trivas med rasen, kanske lite drastiskt börja med att importera från andra sidan atlanten. Jag letade kort sagt i hela Europa för att hitta den Sheltie jag sökte och till sist var det klart att Joline var det perfekta valet och hon fick flytta till Sverige. Reaktionerna från folk runt omkring mig var minst sagt olika, dom flesta var väldigt förvånade, jag och en Sheltie var tydligen inget någon kunde föruställa sig.
Joline kom dock snabbt in i vår vardag och känslan hur enkel hon var gick inte att komma ifrån, jag kan ju säga att jag aldrig upplevt mina tidigare hundar jobbiga, jag lever lite med mottot det skall vara enkelt och bekvämt ha hund annars kan det vara, men Joline 3 månader, hon var redan rumsren och hon klarade sig själv hemma dom timmarna jag åkte ifrån henne på dagen, det var som längst 3 men för en så ung valp är det ju ganska lång tid. Ja ni som har BC vet ju hur det kan se ut om man lämnar en BC valp på 3-5 månader ensam i ett hus några timmar, dom kan ju oftast konsten att roa sig. Men med Joline behövde man aldrig fundera över hur hemmet såg ut när man kom hem.

Hon fortsatte att utvecklas och allt som oftast påminde hon mig hur rolig hon är, lite småkorkad, eller kanske hon bara bjuder på sig själv på sitt egna lilla orginela vis. Hon är glad jämt, ser aldrig några bekymmer och vad som än händer henne eller saker runt henne är hon lycklig.

Vi startade vår träning och hon svarade bra på det, men hon hade det inte lätt, det är inte lätt när man kommer in i en "BC familj", förmålsintresset briste, men hon ville så gärna, ärligt tror jag inte att det var ett dugg bristande föremålsintresse hos henne, men att bli jämförd med mina tidigare BC som hängt i kamptrasan när dem varit 6 veckor hade hon lite att ta ikapp. För även om jag försökte och påminde mig själv gång på gång att hon inte är någon BC och att jag inte kan gämföra henne med en sådan går det ju inte komma ifrån att jag gjort det, och än idag när vi tränar omedvetet gör det.
Men hon är idag en hund full av energi, motivation, attityd och kamplust, hon vill så mycket och verkligen älskar att träna. Och hennes lätt korkade personlighet och glada inställning till livet gör henne riktigt rolig att träna med.
Ja jag vet inte riktigt hur jag med ord skall kunna beskriva denna glädjespridare, men en dag med Joline är aldrig tråkig. Och jag är nog beredd att säga att jag är ordentligt Sheltie frälst, eller ja det vet jag ju egentligen inte Joline är den ända jag har riktig erfarenhet av, men jag är åtminstånde ordenligt Jojo frälst och en mer lyckad hund får man leta efter!

 

Hela flocken