Vet inte vart jag skall börja, skall i alla fall tacka alla som hört av sig och bryr sig, ni får ursäkta jag är dålig på att svara. Men jag läser alla era vänliga ord och det värmer.

Valparna mår bra, det är full fart och jag verkligen gillar dessa små. Dom är jätte framåt och super härliga, dom alla har redan fått sina små personligheter och att dessa valpar kommer hamna längre in i mitt hjärta än några jag tidigare haft är oundvikligt.
Mina frågor är just nu många, men hur mycket jag än önskar någon annan kunde svara på dom vet jag att det inte finns något svar och dom beslut som skall tas kan bara jag ta.

Det har varit dåligt med uppdatering här det sista det mesta uppdateras på Facebook, nya bilder på valparna och även mer om detta jag tänkt berätta för er nu.

Söndag är den värsta dagen i mitt liv, eller ja egentligen var söndagen inte så farlig, jag var i fullständig chock hela den dagen från det att jag vaknade så jag han aldrig förstå något, jag gick nog bara i en bubbla full av försvarsmekanismer och förstod egentligen ingenting. Ibland kommer det över mig men mesta delen av tiden är jag kvar i den där bubblan även om mina tankar hela tiden är där nu.

Jag ligger och halvsover när jag ryck upp av orden som ekar i mitt huvud "Kom Tiffany har blivit påkörd" jag slänger mig upp och allt jag säger är "är det allvarligt" jag får inget svar och innan jag själv hunnit reagera har jag slängt på mig dom kläder som är närmast och tar mig ner för trappen där jag möts av Tiffany, jag kollar hennes cirkulation lägger märke till att buken är svälld och bakpartiet riktigt illa.

Snabbare än vad jag nog hinner med och tänka är vi på väg till Jönköpings djursjukhus, dom väntar på oss, och Tiffany ligger snällt i baksätet med mig i bilen. Inte ett skrik enbart något litet gny får man höra från henne fast att hon måste ha ofattbara smärtor, i Jönköping plockar dom in henne direkt och dom ger henne det som behövs för chocken och för att få henne stabil, efter några timmar tar dom henne till röntgen. Tillsynes har hennes inre organ klarar sig oförskämt bra med enbart några små blödningar. Hennes bakparti är värre, bäckenet är brutet på minst 3 ställen och höften ligger helt ur led.
Dom vågar inte säga någonting om hennes skador en ortoped måste kolla på det för att säga hur allvarligt det är och ja hitta en sådan en Söndag kväll är väl inte det lättaste. Vi blir dock skickade vidare till Blå stjärnan i Gbg. Om några timmar när hon blivit stabilare skulle vi få åka. Vi åker hem och hämtar det som kan tänkas behöva, byter om osv jag kan ju säga vi inte hade något med oss, inga pengar eller någonting.
Väl tillbaka i Jönköping några timmar senare är det dags ta henne till Göteborg, framme i Göteborg har ortopedien blivit sjuk så vi får bara några grumliga svar som egentligen inte ger så mycket, hon blir kvar tills måndag och dom skulle höra av sig så fort dom kollat på bilderna imorgon.
Vi åker hem och kan inte göra så mycket mer just nu.
Måndagen kommer och veterinär anser att en operation med god prognos är möjlig, men vad är egentligen en god prognos? Hon är en arbetshund, hon vill jobba och kan hon inte bli så återställd att hon kan det, är det inget liv för Tiffany. Ingen vågar ju garantera något, men dom tror det kommer kunna bli bra och dom rekommenderar att jag skall prova operera henne. Men jag känner mig splittrad dom känner inte Tiffany, ni som gör det, som har träffat denna glada engagerade hund förstår vad jag menar.
En operation kommer innebära en rehabilitering på minst 6 månader, 6 månader är lång tid, om man skall motsvara hur långt ett hundliv är, 6 månader med smärta och kamp och 6 månader som Tiffany skall få leva utan att få vara Tiffany.
Kanske är jag egoist, kanske har jag gjort helt fel, jag är faktiskt ärligt riktigt osäker själv så jag undviker ställa mig den frågan fast att den gång på gång gör sig påmind emot min egna vilja, hade någon frågat mig i Lördags hade svaret för operation varit tvärt nej, jag är övertygad om det.
Men trotts det när jag stod där och var tvungen ta ett beslut, jag hade några minuter på mig och jag är övertygad om att hjärnan var helt urkopplad under det tillfället och hjärtat talade helt ut. Sa jag ja till att operera henne. Jag vet att jag inte i min vildaste fantasi kan tänka mig vad vi kommer få gå igenom nu. Vad detta kommer betyda och hur detta kommer påverka mig känslomässigt och hur påfrestande det kommer att vara.
Men nu är det gjort och våran resa tillbaka har bara börjat och jag önskar så innerligt av hela mitt hjärta att hon kommer bli bra, att den där glada härliga hunden med stort D, kommer finnas där i många år till.

Det finns ju inga operationer utan risker och störta risken med denna är att höften kommer hoppa ur led i framtiden, har den en gång gjort det som den gjort nu är risken stor att den gör det igen.
Hon kommer också inom tid få pfålagringar i höften men med god träning och kost kan man förhoppningsvis se till att hon inte får några problem av det.

Ja nu kan vi bara hålla tummarna att allt går vägen operationen hade efter uppgifter igår gått bra, dock verkar inte utvecklingen gå riktigt som dom tänkt jag vet ännu inte när hon kommer få komma hem. Så det är allt jag kan säga just nu och jag kan inte mer än hålla tummarna hon blir helt återställd.