Idag blev det en sväng med träning på Trollhättans BK. När man sätter sig i bilen efter att stått ute på en mörk, upplyst gräsplan i över två timmar när det är 2 grader och regnar konstant börjar man ju fundera vad det faktiskt är man håller på med. En sak är jag dock övertygad om, min hals som fortfarande inte återhämtat sig uppskattade det inte och fast att det värkte i fingrarna när bilen började värmas upp, spelade det ingen roll för känslan var på topp!

Jag är riktigt nöjd med Tiffany's träning, vi jobbar men halterna/ingångarna och det känns som det ger resultat även om hon stundvis ramlat in i sitt gamla tänk så har jag fått henne förstå att det är något jag inte gillar där som vi måste fixa till. Vi körde apportering med dirrigering med kanon skick till konen, och fast hon brukar ha lite svårt hitta apporterna i mörkret slog hon ut fint, med bra ritktning hittar apporten fina gripanden och snabb in, så det kändes kanon! Vi testade också några skiften med våra nya kommandon, första gången utomhus och öven detta svarade hon bra på, hon låg lite högt i aktivitetsnivå men hon tänkte rätt.

Qit var het, så det blev mycket lugn, vill verkligen inte att det skall finnas några tendenser till ljud så minsta lilla hon går upp sig i possitions arbetet tar jag bort henne. Hon svarar bra på det och det är lite det vi jobbar med nu, possitionsarbetet och att hon skall ligga i rätt nivå. Hon fick även göra några kon skick, och några skick till rutan.
Ja farten och målmedvetenheten kan man ju inte klaga på, så där är det ju bara jobba vidare.

Så härlig träning med två fina hundar som verkligen alltid ger allt!

Fick en intressant kommentar på ett tidigare inlägg från en ”Anonym” egentligen gillar jag personligen inte detta med att vara anonym, för är man det är det ett tecken på att man inte riktigt själv kan stå för sina åsikter, och en åsikt som man har men själv inte kan stå för tappar sitt värde. Men jag reflekterade lite över frågan då jag tyckte den var väldigt intressant, för vad är det som egentligen gör en hund? Och vad gör att en uppfödare är en uppfödare?

Kommentaren löd:

” Hur blir det me kenneln nu? Föda upp vallhundar utan att själv ha tillgång til vallning...hmm..?”

Ja som säkert ingen missat bor jag ju nu i Haninge, i en mysig 2:a på 50 kvadrat. Jag har en liten uteplats och tillgång till trädgård från den, ett mysigt läge och perfekt när man har hundarna och trotts allt valt det livet jag nu valt. Men nu var det inte mitt boende vi skulle diskutera utan detta med vallhundar och uppfödning.

Jag har skrivit det förut att jag kommer inte helt sluta med vallningen, just nu ligger den på is, fram tills våren då jag tänkt dra igång det igen, naturligtvis inte i samma omfattning som innan, det är ju omöjligt. Men sluta valla kommer jag ju inte och jag har ju faktiskt som mål att få Qit Godkänd under nästa år. Möjlighet till att valla finns alltså men ja jag förstår tanken och skall inte tappa tråden igen.

Det som intresserade mig i frågan är lite vad som gör en bra uppfödare och vad som avgör vad som är en bra avelshund? Tiffany har gått bra i vallningen, hon är en hund med mycket känsla och hjärna när hon jobbar, hon fick 93p på sitt vallhundsprov och har 95 poäng på IK-1. Så ja hyfsade resultat. Kanske det inte blir fler vallhundtävlingar med henne, det kan jag inte svära på, men då kommer min fråga, kommer hon bli en sämre avelshund för att hon inte kommer få fler resultat i vallningen? Kommer hon bli en sämre avelshund för att hon inte längre bor på en gård? Kommer hennes valpar få sämre förutsättningar om dom föds i Haninge eller Äppelbo?  Nej jag tror inte det, eller rättare sagt jag vet att det inte kommer göra någon skillnad.

Och min kunskap och det jag grundat min kennel på finns ju kvar, det har ju faktiskt flyttat med mig. Jag är ju samma person fast att mitt liv nu ser annorlunda ut och jag tror eller är övertygad om att dom som gillar mitt tänk och så som jag ser och tänker om saker och ting, för dom är jag samma person, samma uppfödare vart jag än bor eller vad jag än gör.

Så kort sagt för att svara på frågan skulle jag säga jag hoppas på att kunna ta någon kull på Tiffany i framtiden då jag anser hon har väldigt många fina egenskaper jag värderar högt och jag skulle gärna vilja ha en eller för att inte säga 10 Tiffany till. Och jag är övertygad om att hennes valpar kommer få samma förutsättning att bli så bra som dom bara kan oavsett vart jag bor och jag vet att jag kommer fortsätta ge mina valpköpare samma suport och hjälp som jag gjort tidigare!

Så min fråga nu är, är Tiffany genetiskt en sämre avelshund, tävlingshund eller vallhund för att hon bor i Haninge?

Att träna en redan tränad hund är inte lätt, framförallt inte en sådan hund som Qit, som har så mycket genomarbetade och fina grejer.


Jag har aldrig tidigare känt denna känslan, eller jo någon gång efter att jag debuterat med Tiffany och det gick upp för mig vilken kapacitet den hunden hade, då fick jag en liten rädsla att jag skulle förstöra henne att jag inte skulle kunna utveckla det och förvalta det rätt. Ibland sliter jag mitt hår och känner lite av det inte av rädsla nu utan mer frustration, känner mig orättvis och elak emot henne för jag försöker förmedla saker och är för otydlig vilket leder till bakslag och frustration hos oss bägge.


Men nu är jag rädd, när det gäller Qit är jag rädd. Varje träningspass känns väldigt planerat strukturerat och genomtänkt. Men när det blir fel, för vi inte förstår varandra för det vet ju jag också att det tar ett tag, får jag lite panik. Tänk om jag sabbar eller förstår det fina denna hunden har. Jag vet ju egentligen att jag aldrig kommer kunna göra det, denna hundens största och bästa egenskap är den samma som tiffany har, att dom älskar att jobba och att dom kan just jobba jobba och jobba. Det finns inget stop hos dom, och det är något man aldrig kommer förstöra och blir något fel, lär dom sig fel eller något inte blir exakt som man önskar eller exakt som den målbild man önskar, så går det alltid att träna om får dom tål mycket träning och trivs med det. Men trotts det känner jag en rädsla när det gäller Qit, jag vill ta fram det bästa, jag vill att hon skall få utnyttja sin fulla kapacitet. Och jag vet skall jag kunna plocka fram det måste jag våga chansa och sluta tvivla!

Underbara Qit, jag lovar dig att jag skall ge dig dom bästa möjligheterna, jag skall bara själv lära mig hantera dig och sluta tvivla på mig själv.

Jag försöker aldrig att förmänskliga mina hundar dom är hundar och handlar som sådana i alla situationer. Beteenden dom utför gör dom för att det är ett naturligtsätt för en hund att reagera. Sedan är hundar olika, beroende på arv, miljö och annat som påverkat dom under deras livstid. Men i botten är det alltid en hund, ett vilt djur, ett rovdjur. Och rovdjur är alltid rovdjur.

Men ibland kommer beteenden fram som jag förundras över som jag inte med logik av naturen riktigt kan få ihop. Simzon är ett sådant exempel som aldrig förlät mig för att jag lämnade bort honom, jag har mina teorier och dom skulle kunna hålla men det kommer ju för alltid bara bli spekulationer.

Men nu har ännu en sådan sak hänt, som jag har så svårt att förklara. Alla som träffat Tiffany och tagit med sig sina hundar, vet att hon inte är direkt förtjust i andra hundar, aldrig varit, hon är inte elak på något vis. Hon är bara osäker och väljer därför alltid att vara ensam. Hon vill inte ha med nya hundar att göra, utan hon sköter sitt och dom får sköta sitt, väldigt noga med det. Hon har aldrig lekt riktigt med några av mina hundar jag haft och då inkluderar det alltså alla Tea, Spot, Jean, Joline, Svea, nej inte någon och inte någon hund som varit hos mig på träning. Och det tar väldigt lång tid om det över huvudtaget sker som hon ser nya hundar som en del av sin flock. För henne är det bara jag och inget annat är värt att lägga energi på. Joline tog det 1½ månad innan hon ens kollade på, då var Joline 8 veckors valp. Efter kanske 2½ månad kunde joline klänga lite på henne. Ja nu är dom jätte bra vänner men Tiffany har sin stolthet och den är det ingen som kan ändra på, trodde jag….

Tiffany och Qit som bägge är hundar som anser sig ha väldigt högt värde och hundar som kanske egentligen borde kolla lite snett mot varandra har från första stunden haft en liten annorlunda attityd mot varandra, aningen nonchalant men ändå på något märkligt sett nyfiket. Nu när Qit bott här ett tag syns det mer och mer och så som Tiffany beter sig mot Qit har jag aldrig sett henne göra mot någon annan hund! Hon accepterar henne till fullo, hon har på rekord tid blivit en del av Tiffanys bubbla. Ja det är overkligt för det händer inte! Tiffany skulle aldrig släppa in en annan hund där, och en annan vuxen tik? Idag när vi var ute lekte hon med Qit, det är första gången någonsin jag ser henne verkligen leka med en annan hund och när Qit tar upp en pinne kommer Tiffany dit och tar den och dom har dragkamp med den! Det händer inte!

Vad är det dessa två hundar har, som bara fått dom att tycka så mycket om varandra? Tiffany som aldrig tycker om någon, inte ens lite har fattat helt tycke för Qit, Tiffany har efter 2½år fått sig sin första vän!

Ja tro det eller ej men har fått upp ögonen för Freestyle igen, eller ja inlärning av freestyle rörelser kanske jag skall säga. För er som inte vet hade jag en väldigt kort period där jag körde Freestyle, totalt 4 tävlingar blev det. Två kval tävlingar till AFC och två final starter, det var med Tea och Simzon, så som ni räknat ut nu var det ett bra tag sedan.

Men nu har jag fått ny glöd igen och plötsligt har tom Tiffany som inte ens kan göra en enkel snurr fått prova på lära sig lite onyttiga saker. Vi får väl se vart det leder. Roligt är det och otroligt nyttigt tror jag.

Ja jag fortsätter bråka med fjärren, det känns som det börjar arta sig men fortfarande mycket kvar, ett otroligt knixigt moment det där. Filmade lite idag för att själv se hur dom jobbar med kroppen. Ingen idé jag försöker lägga ut det min internet är så seg att det kommer aldrig att gå, men skall ner över under jul och då skall jag ta mig tid att lägga ut lite fjärrfilmer på svart och röd.

Stå inte och se i vilken riktning livet leder dig.
Ta livet med dig där du går!

Undra hur jag reagerat om någon kommit fram till mig denna sommardag och berättat för mig att ingen av dessa underbara varelser som förgyller min dag, den här dagen vid sjön kommer att finnas med när det nya 2012 börjar. förmodligen hade jag bara skrattat, slängt ur mig en flörtig kommentar och fortsatt bada.

Just då så overkligt och omöjligt.

Tråkigt nu när mörkret faller kommer så tidigt dagarna blir korta och några riktiga träningspass är omöjliga att få till. Men det välkomnar ju bara ännu mera detaljträning och det är ju kanske det vi borde lägga mest fokus på just nu, så samtidigt bra även om jag mer än gärna hade gått ut och gjort lite länkningar. Lite snö har vi i alla fall fått som lyster upp marken lite. Joline blev helt galen imorse när det låg snö på marken sprang som en tok och gjorde kullerbyttor i snön, hon verkligen älskar snö och ingen kan missa den glädje hon känner när hon får trampa i snön. Hon är nog den som kommer sakna Dalarnas vintrar mest, även om hon bara varit med om en liten liten del av den. Men hon skulle älska ploga sig fram i snö som är högre än henne själv. 

Så ja nu skall vi återgå till våra detaljer.

Tack du okända person som skickade dessa rader om min Joline. Riktigt roligt att läsa och dom värmer en sådan här kall dag innan jobbet.

"Jag var och besökte Stockholms hundmässa i helgen och satt som klistrad utanför Sheltie-ringen hela dagen, ooh:andes och aah:andes hänfört över alla hundar. Men det var i synnerhet en hund som verkligen "took my breath away", en ovanligt ståtlig varelse med rejäl benstomme, underbar päls och med ett fantastiskt språngsteg, med en av de lugnaste och intelligentaste blickarna jag nånsin sett i ett hundansikte (Lassie inkluderat). Dessutom utmärkte hon sig på så vis att hon var den enda som verkade tycka att det verkligen var kul att vara där och tävla! Jag blev helt förtrollad av denna magnifika hund"

..
speak the truth,
even if you voice shakes.

En bild på en lycklig Winner, eller Winnie som hon kallas som jag tog i Onsdags.

På tiden med en uppdatering. Min feber har gett sig för några dagar sedan men den svullna halsen verkar bli kvar ett tag till, så rösten sviker mig då och då och några höga toner finns inte över huvudtaget.

Det har regnar och snöat vart annat hela helgen, egentligen kanske lika bra det, jag behövde ju verkligen ge mig tid att ta det lugnt så jag kan återhämta mig någon gång. Men riktigt tråkigt med all slaskblandning på marken och hundarna blir både genomsur och ordenligt smutsiga men så är det väl den här års tiden framförallt nu när jag bor där jag bor där saltning och snöskottning har ett högt prio.

Qit fortsätter sjunka in i vår vardag och hon passar in bra i flocken. Det känns verkligen att man har en härlig harmoni i "flocken" nu, man behöver inte fundera så mycket när man är ute, dom kollar inte åt hundar man möter på promenaderna om det så är att man nästan går på dom och dom har en neutral inställning till folk man möter, så livet med hund blir så bortförskämt enkelt.



Vi jobbar vidare på fjärren med både Qit och Tiffany, hoppas på att filma någon dag då dom bägge är snabba men har olika teknik.

Har typ sovit bort hela denna dagen, känns hemskt. Varit ute och gått några korta vändor med hundarna annars har jag legat hemma och sovit. Känns lite bättre nu mot kvällen men det är nog allt febernedsättande som hjälper endel. Blev lite fjärr träning med Tiff och Qit nu på kvällen. Många kommandon som skall in med Qit och vi jobbar på kommunikationen, men hon är ju en sådan super härlig hund! Tiffany håller jag på träna om Ligg-Stå och Stå-Sitt skiftet så även där sker kommando byta.

Super Qit är verkligen en härlig hund och jag nyper mig i armen för jag har svårt att förstå att hon är min, kan det verkigen vara sant? Tack än en gång Malou för denna fina stjärna! Hoppas du får en super härlig resa det är du värd. Och du kan väl sola lite åt min också när du ligger där på dom där vita långa stränderna.

Vet inte vad det är för fel, jag som aldrig var sjuk förr åker på varje litet jäkla virus känns det som. Varit iväg och träffat Winnie med matte och tränat, kände mig lite krasslig på förmiddagen och imorse hade jag "lite" feber. Men efter lite febernersättande kändes det bättre.
Envis som man är gör man det man tänkt och har planerat i vilket fall. Tror jag får äta upp det nu tempen visade 40,2 och mer febernedsättande är kanske ett alternativ nu och ja jag tror det bli en lugn kväll fast att jag hade tyckt det varit roligare åka tiill Älvsjö och tränat.



Men Jag har inte tid med detta, hopplöst!

I'm not telling you it is going to be easy,
I'm telling you it's going to be worth it!



Livet tar vändningar, det är jag väl medveten om och den senaste tiden har påmint mig mer än jag någon gång kunde förutse. Men jag har också lärt mig att man måste våga chansa, våga satsa, se alla möjligheter och till viss del blunda för vad som kan hända om saker och ting går i kras.  Skulle det göra det får man ta det då. En sak i taget, kanske inte alltid fundera och analysera så mycket utan köra på och göra det första som faller en in. Jag vet många av mina vänner sagt till mig vänta att jag skall vänja mig vid mitt nya liv innan jag tar fler beslut och gör fler omställningar. Men jag måste gå på min magkänsla och göra det som jag känner att jag borde göra, just nu, inte imorgon och inte igår.

Alla som känner mig vet att jag är en person som ger allt eller inget, det finns inga mellanting. Jag är sådan och vet att det är inget jag kommer ändra på, och ärligt vill jag nog inte det heller.  Men det innebär också att när livet förändras måste jag ändra på mina spelregler. Som jag skrivit tidigare är vallningen något jag gått in på det sista när möjlighet fanns. Jag hade tre i stort sätt ”rena vallhundar” Jean, Spot och Svea, visst jag tävlade annat med dom också, men vallningen var det vi satsade på och det vi bestämt oss för att göra, som det ser ut idag kommer jag inte kunna satsa på vallningen och jag har skrivit det tidigare.

Spot och Svea skulle få bli stadshundar, men ja som ni alla förstår med två fina vallhundar som är uppväxta på en gård, lever för att få arbeta med djuren plötsligt skall bli stadshundar, jag är den enda som kan bestämma deras öde och fast att dom anpassat sig ganska bra här märkte jag ju ganska tydligt att dom blev understimulerade och ville ha mer, dom är vana vid det och uppväxta med det. Så för ett tag sedan bestämde jag att jag måste låta dom gå, jag bestämde jag skulle satsa helt på lydnaden, och jag skulle ge Svea och Spot det liv dom var vana vid och ville leva. Det är ju absolut aldrig roligt att ta farväl av en vän, och många minnen kom upp i helgen när jag hade Spot’s nya matte här på besök, så mycket jag och Spot upplevt tillsammans, vårt liv påbörjades med att vi fastnade på Heathrow flygplats och fick spendera 2 dagar extra i London, hur vi sov helt utmattade hela natten på hotellrummet i London den natten efter att spenderat över 10 timmar på flygplatsen och flyttat fram våran resa i hopp om att jag skulle kunna komma iväg. Första gången vi släppte honom på får han är 13 veckor och bara vallar. Så många drömmar och så stora förhoppningar jag hade på den hunden. Men jag vet ju att som min situation ser ut idag kommer vi aldrig kunna uppfylla eller uppleva dom, det finns varken utrymma eller möjlighet till det. Så ja som ni förstår har Spot och Svea flyttat, dom har fått det liv dom är värda och det liv dom vill veta. Det känns inte roligt, men det känns nödvändigt och det känns bra i hjärtat även om det ibland gör ont.

Men mitt i allt händer det saker som får allt kännas bättre och ibland är det ödet som styr och då blir allt så självklart, det är som en bekräftelse att man faktiskt gör rätt, en vägledning som visar vad det är man skall göra och vad jag bör gå in helhjärtat i. Hur livet bara slumpar sig och när min underbara vän Malou kontaktar mig för att berätta att hon skall sluta med hundarna, och satsa på annat. Det kommer som en chock men jag förstår henne, jag förstår hennes tänk och jag förstår varför hon gör det. Vi pratade en del om det och en dag frågade Malou om jag visste någon som kunde tänka sig ta hennes super Qit, alla som träffat Qit vet, att det antagligen inte finns någon som inte skulle kunna tänka sig Qit. Jag behövde inte många sekunder innan allt kändes så självklart, det var ju lydnaden jag vill hålla på med och det jobb Malou gjort med Qit är helt fantastiskt. Och det är en hundtyp som tilltalar mig perfekt, så efter att vi pratat lite om det var det klart och när Malou säger att det skulle kännas så bra om hon hamnade hos mig blev jag alldeles varm, och att hon ger mig detta förtroende känns helt otroligt. Att få möjlighet förvalta ännu en kanon hund inom det jag tänker satsa på känns fantastiskt. Qit är van vid att leva i staden, hon är van vid att vara med på alla äventyr och anpassad till det liv jag nu lever. Och att hon och Tiffany som annars är väldigt kräsen eller om kanske säga omöjlig när hon väljer vänner har gillat Qit sedan första stunden gör ju inte valet svårare, dom kommer bli ett Team utan dess like, vi kommer bli ett Team utan dess like!

Tack tack tack min underbara vän att du gav mig detta förtroende!
Tack tack tack för att du gav mig det bästa du hade!

Och jag lovar dig att jag alltid kommer att finnas där för dig, jag lovar jag alltid kommer ställa upp för dig och jag vet att jag aldrig kommer att kunna kolla på Qit utan att tänka på dig. Jag kan lovar att vi inte kommer göra dig besviken! 

Så många känslor senaste tiden, men jag känner att det känns rätt, även om jag saknar mina underbara grå. Men jag vet att vi alla är värda det liv vi förtjänar och jag vet att genom dessa jobbiga besluten kommer vi alla att få det. Och på något sätt känns det nu skönt att jag tagit tag i allt jag bestämde mig för att ta tag i. När jag sitter här nu vet jag att det är såhär det kommer vara det kommer inte ske några fler förändringar och vi kan nu bara blicka framåt och börja leva vårt nya liv fullt ut.

Ja denna dagen skall jag radera illa kvickt... jag känner mig värdelös, urusel och jag tror bestämt jag glömde hjärnan hemma idag. Allt blev så jävla fel, så fel det bara kan bli och jag känner mig så dum, dum mot mig själv, men framförallt dum mot Tiffany. Jag förstår att Tiffany stod där inne och var villig att sälja mig biligt och med all rätt.... Hur tänkte jag? tänkte jag alls, antagligen inte och jag hatar mig själv just nu minst sagt men jag får inte låsa mig i detta, radera glöm och gå vidare men just nu känns det jävligt surt… Jag kanske skriver mer om det vid senare tillfälle när jag kanske lyckats plocka ut lite bra delar ur det, men just nu känns det svart… Behöver kanske bara smälta det.

Joline fick VG pga storleken, domaren gillade henne jätte mycket och sa att hon lätt kunde vara en BIS hund men tyvärr är hon för stor. Jag vet ju att hon ligger på gränsen men vet också att många dommare skulle bortse från det pga att hon har så mycket annat bra, så det känns okej trotts allt.

Ja med blandade känslor kan jag säga, men det kommer blir bra, det kommer bli jätte bra!

Ja det är många tankar idag, har svårt att sortera ut dom och skulle nog egentligen sluta tänka.

Tänker på livets förändringar och tänker på mina vänner och det finns en sak som jag låser mig lite i, ja det är nog den grejen som gett mig så mycket lycka utan egentligen varit speciellt nära inte närmare än vad någon annan hund jag fött upp varit i alla fall.

Hur mitt liv skulle ha sett ut idag om denna lilla individ inte hade fötts kan jag bara spekulera i. Det är lite otäckt att veta att det är en sådan sak som kan styra ens liv så enormt. Underbara fina lilla Lix.

Lix hamnade hos den underbaraste människan hon skulle kunna hamnat hos, hemma hos Malou.
På något konstigt sätt fanns Malou bara där och hon har gjort så mycket för mig så ingen skulle kunna tänka sig. Hur många sådana människor finns det! Hon kommer hem till mig, vi kollar på valpar, vi analyserar, vi diskuterar, vi ror ut på älven med en eka och vi skrattar så vi viker oss livet är galet och vi har galet roligt och vi både trodde vi viste vad vi ville. Ingen kunde den där kravlösa stunden som vi satt där i den där båten tänka sig hur det skulle se ut idag, det är så overkligt hur livet tar vändningar och det är så overkligt hur en människa som jag i det läget skulle kunna betrakta som en främling får så stor plats, tar den och ger allt tillbaka!

Att resterande av 2011 skulle bli så oklar och omtumlande visste ingen av oss, och hade vi vetat det hade vi inte suttit där, vi hade inte tagit dagen som den kom och älskat stunden. Malou hade aldrig kommit hem till mig den där härliga sommardagen och Lix skulle aldrig ha fått den bästa uppväxten en valp kan få. Så jag är glad, jag är så glad att lilla Lix föddes hos mig att hon tog Malous hjärta och att hon följde henne hem. Allt som hänt där efter är overkligt, ofattbart och kontigt. Jag vet att det var och är meningen allt som händer men ibland är det svårt att förstå. Men att jag älskar Lix för att hon snodde Malous hjärta och att jag älskar Malou för att hon alltid ställer upp för mig är något som aldrig kommer att ändras. Hur livet än kommer att se ut i framtiden.

Malou är för mig en inspirerande människa hon vågar och tar beslut som jag många gånger tänkt, men som jag vet att jag aldrig kommer vara redo att ta. Jag förstår henne, skulle aldrig döma henne och jag lovar jag kommer följa dig, jag kommer ställa upp för dig och jag kommer stötta dig.

Malou skrev för några dagar sedan i sin blogg hur hon någon gång skulle kunna tacka mig nog, men jag vet vem det är som skall tacka vem! Tack Malou, tack för allt!

Kan det kanske bli kaos i trafiken när det kommer snö, är det verkligen möjligt!
Ja man får väl se det så tur det inte händer något alvarligare som är värt att skriva om.

Ja folk slutar aldrig förvåna, jag måste vara en idiot som blir lika förvånad varje gång.

Skall börja tillägga, Nej det gäller inte några av mina hundar men jag har varit inblandad i det och blivit mer inblandad än vad jag kunde tänka mig att jag skulle bli, men så är det väl, bara ta tag i det och arbeta igenom det.

Men man blir så chokad över hur folk tänker, om man tar över en vuxen hund och efter 24 timmar säger att det går bra och fungerar fint och sedan ringer 12 timmar senare och inte skall ha kvar den. För den är enligt den ”nya ägaren” är dum i huvudet! Alltså ursäkta lite här nu va, ett miljöombyte för en hund kan vara en stor grej för den, visst det finns hundar som direkt faller in i sitt liv och bara accepterar, det handlar ju lite om hur mycket hunden har med sig i bagaget och hur mycket miljöträning dom fått i sitt ”tidigare liv”. Det är kanske inte så konstigt om hunden känner sig stressad första dagarna, det är kanske inte konstigt om hunden testar gränser för att se vart du står, och det är kanske inte konstigt att hunden är osäker och tycker saker och ting är jobbigt. Men för en del människor är detta tydligen väldigt konstigt och det chockar mig. Absolut, jag har tagit in vuxna hundar i min flock som fallit sig på plats direkt, några av dom har hållit en låg profil från början och växt med tiden, en del har testat direkt och lika snabbt fått upptäcka att det inte var värt det. Men det finns också dom som jag tydligt märkt att dom tyckt det varit lite jobbigt, dom har behövt mer tid helt enkelt, man måste vara beredd ge dom tid!

Se på Jean, det tog över 3 månader för henne att bli hund när hon kom till mig, tre månader är lång tid för en hund som är jätte rädd, som ligger i soffan och helst bara vill försvinna, som hatar livet och hatar allt. Tack och lov fanns det inget elakt i den hunden så hur tryckt och trängd hon än blev skulle hon aldrig ens morra. Fast att hon var så rädd att hon lossades hon som att hon inte exciterade, i tre månader levde hon så. Men en dag släppte allt, den där hunden som hatade livet lärde sig älska det, plötsligt älskade hon allt och alla, och efter den dagen hon fall sig på plats har jag aldrig sett henne rädd inte för någonting. Men gissa hur många gånger jag led med den där hunden hur många gånger jag tänkte att jag gjort fel som tagit henne från en hundgård och det liv hon hade i Skottland till att få bo som en hund hos mig så som jag har hund. Men jag gav det tid och jag kunde aldrig drömma om den totala förändringen som blev den dagen hon blev trygg hos mig.

Men man får inte glömma man MÅSTE ge dom tid!!!

Jag hatar att jag alltid måste vara den starka
Jag hatar att jag inte kan visa känslor när jag skulle behöva

Jag hatar att jag inte kan blunda och ta ifrån er det bästa ni vet
Men det går inte jag måste bara inse att jag inte har rätt att ta er ifrån det livet ni vill leva

Det är underligt och konstigt hur livet flyter på. Hur det känns som att allt bara är meningen. Kanske inte alltid, kanske inte just den där stunden allt är som jobbigast eller när man står där och känner sig helt vilsen. Men så fort man tagit det där klivet är det som allt ljusnar och det bara händer. Det är konstigt men det är också viktigt att veta och känna att man måste våga ta det där första klivet.

Se mitt liv det sista halvåret när jag bestämde mig ge mig av, jag hade noll koll vart jag skulle, noll koll vad jag ville. Jag ville bara bort, uppleva något nytt, skaffa erfarenheter och starta om från början. Jag visste att jag var tvungen att offra mycket, allt det jag levde i då, fåren, gården, vallningen, några av hundarna. Vallningen har tagit en stor plats i mitt liv dom sista åren och jag har trivts med det, det var jobbigt att lämna det, det kändes tråkigt att ta det steget och min känsla sa mig att jag kommer att sakna det enormt, ja jag kommer sakna största delen av mitt liv där uppe i skogen. Men frågar du mig idag kan jag inte säga att jag gör det. Jag saknar inte vallningen, jag saknar inte fåren, jag saknar inte gården.

Jag älskar min lägenhet här i Vendelsö, jag stortrivs att leva här jag har många gånger ställt mig själv lite mot väggen och försökt tvinga mig själv att bestämma mig vad jag vill. Jag vill ju komma någon vart med det jag håller på med, jag vill ju blir bra, jag vill bli bäst! Men skall man bli bäst måste man fokusera och man kan inte satsa på allt! Mitt nya liv har tvingat mig att välja, jag vet att jag inte kommer att kunna valla som jag gjort förr även om jag kommer fortsätta med vallningen så kommer jag inte kunna satsa på det, får då krävs regelbunden kanske till och med daglig träning. Men lydnaden, i min nya stad finns alla möjligheter i världen att utvecklas inom det jag nu valt att satsa på, lydnaden.

Men tillbaka till hur livet ibland kan upplevas förbestämt. Jag har tidigare till och från haft en tanke på att flytta mot Stockholm, har en del vänner här och under dom senare åren har dom blivit allt fler. Men det är ju inte bara att flytta, nog för att jag är en person som lätt skulle kunna släppa allt bara ge mig av och se vad som händer, men för att leva bör man ha ett jobb och man bör ha någonstans att bo och alla som någon gång letat lägenhet i Stockholm eller ja runt omkring här vet hur svårt det är att få tag på något. Så vad är sannolikheten, du söker ett jobb, du får det och du får lägenheten. Och allt klaffar så precis att då får klartecken från bägge ställena samma dag du början om en vecka du har inte tid att tänka. Och när det faller sig så är det bara att köra det är inte meningen man skall tvivla det är inte meningen man skall fundera utan bara köra på ge allt och snart ser man allt bara reder upp sig och inget blir som man kanske egentligen föreställde sig eller tänkte att det skulle vara, det blir bättre.

När jag tänker tillbaka på alldeles för många händelser i mitt liv, leder alltid dom där jobbiga besluten, händelserna eller valen till något bättre, till något annorlunda det blir inte som jag tänkt mig det blir kanske helt annorlunda MEN det blir bättre än vad jag först tänkt mig. Och fast att jag så många gånger slitit mitt hår, bara velat gräva ner mig och ge upp allt så blir det alltid bättre.

Så fort man stänger en dörr öppnar sig en helt ny värld med många vägar, men man måste våga stänga dörren.  

Många kanske skulle säga att det är tur, och absolut till viss del har jag absolut haft tur, men man måste våga chansa om man skall få reda på om man har turen på sin sida.

När vi kom från IKEA mötte jag och Malou upp Malin och vi åkte hem till mig och fixade tacos. Riktigt trevligt sällskap att reflektera sina tankar och funderingar med. Det är märkligt hur vissa människor bara kan ramla in i ens liv och fast man känt dom under en väldigt kort tid känns det som att dom alltid varit där och en framtid utan dom känns omöjlig.

Det blev en sväng PW och nu sitter vi och myser i soffa. Så härligt ha lite sällskap.

Jag är död, mina ben är döda, känns som spagetti…. Fyra timmar på cykel tog död på mig men ingen kan säga att jag inte är envis, att jag inte kämpar eller att jag inte gav allt… när jag hoppade av cykeln kändes det som benen inte fanns kvar mjölksyran hade ett rejält övertag om mig men samtidigt älskar jag känslan att vara helt slutkörd känna hur varje steg är ansträngande och tar det sista av ens energi.  Jag minns den från den tiden när jag tävlade i friidrott och jag saknar det, saknar att känna hur kroppen jobbar av ren automatik fast att man känner att man inte orkar ta ett steg till. Att viljan vinner över kroppen som säger att det inte går ett steg till.

Men ännu är denna dagen inte slut och nu efter en sväng med hundarna och en dusch känns benen lite mer medvetna, och nu skall jag ”varva ner” genom att åka och kidnappa min bästa Malou och åka och springa på IKEA, sedan blir det PW och dagen kommer utan tvekan avslutas med mys i soffan med en kopp te!

I'm not singel
I'm not taken
i'm simply on reserve
for someone
who deserves my heart
they say good things take time.

Hemma i Vendelsö igen efter en härlig helg i Dalarna. Började med att jag åkte direkt efter jobbet till Borlänge. På lördagen väntade talangtävling/landslagsuttagning. Ja min förberedelse och motivation var verkligen på inte hög, tyvärr. Det har ju varit en hel del annat i mitt liv det sista och flytten har tagit mer energi och ork än vad jag hade trott det skulle göra och tyvärr har hundarna blivit lite lidande av detta Tiffany har inte tränats så mycket som tidigare och när vi tränat har det inte alls känts så genomtänkt och planerat som tidigare. Men väl på plats höjdes motivationen lite, jag visste ju vad vi gick in med för krav och förväntningar och jag lovade mig själv att se alla bra delar gå in och ha roligt som vi alltid har och se dom bra delar vi ser och sedan plocka med det som va mindre bra och lägga upp och planera träningen för att få det bättre.

Mina tankar inför tävling var precis som dom blev. Så på så sätt är det bra, jag känner min hund, den saken är säker och det känns jätte skönt att veta.

Jag tänkte jag skulle plocka ut som delar vi är nöjda med:

Fria följet lite övertaggad och slavigt men hon fokuserade och jobbade på bra och trotts att hon är så över het fanns inga tendenser till ljud.

Z’tat första gången jag gjorde den, mycket jobba på där. Jag gick ju rätt i alla fall och det känns bra provat på den så man vet hur det fungerar. Det gick bra men jag måste lära mig att gå den då jag kände hur jag inte gick rakt och ja fel blev det och jag la mer fokus på att koncentrera mig på att gå än att lägga fokus på att vara tydlig vid skrifterna. Lite korkat, men verkligen något att ta till sig! Måste blir tydligare!

Inkallningen, klockren. Super fin och hon verkligen laddade i både starterna och stoppen. Dock kunde jag ha tajmat kommandena lite bättre för att få henne stanna precis vid konerna.

Sändandet till konen, i både apporteringen och rutan.  Härlig motivation och riktigt bra tempo ut och snyggt stopp vid konen.

Att jag kunde dirigera om henne fast hon stod vid mitten apporten och var helt fokuserad på den. Släppte hon fokuset kollade runt och tog dirigeringen och kom in med rätt.

Gripandena, inga tassar på gripandena och det är verkligen ett stort steg. Lite högt tänk när hon grep men hon grep utan slarv. 

Ja det var lite kort, detta tar vi med oss och så ser vi till ge järnet nu så jag har en mer genomtränad hund tills nästa helg.

Söndagen börjades med sovmorgon och ingen stress, lugn promenad med hundarna och frukost, en helt perfekt helgdag skulle jag säga. Inga måsten och att bara få vara, vi åkte ut till en stuga tog en promenad, fikade och lät bara tiden försvinna, alldeles för fort tyvärr. Sedan åkte vi in till falun på marknad och tidlöst gick runt och kollade oss omkring, det kändes jul, och jag som under dom senare åren haft noll jul känsla har lovat mig själv plocka fram den nu och jag skall se till ha en härlig jul med vänner och dom närmaste och skall se till få fram den där känslan jag saknat sedan jag var liten, får se om jag lyckas men vill man bara tillräkligt mycket är jag säker på att det går. Sedan flög tiden iväg som vanligt och det var dags att dra sig hemåt, och fast att jag trivs bra och jag gillar lugnet som infaller sig mina dagar i Borlänge så var känslan väl hemma när jag vred om nyckeln bra, när kände jag så sist? När kände jag att det var skönt komma hem till ”mitt hem” och få sätta mig i soffan fundera över det som varit och det som komma skall. Utan måsten, krav och ångerst. 

Det känns bra allt känns verkligen jätte bra!

Jag känner mig ganska förstummad just nu, hittar inte ord... Ja vad kan jag säga mer än Oj oj oj...
Imorgon är en ny dag...

Nu skall jag få tankarna på annat köra vittring och dirrigering med Tiffany.