Igår innan jag åkte neröver hade jag och en arbetskollega hyrt en fotostudio, ja jag kan ju säga att jag var som ett barn i en godis butik. Riktigt roligt var det och endel bilder blev det, jag tänkte dela med mig av några.

Joline och Inez leker på vardagsrums golvet där Qit ligger och gnager på ett ben, ouppmärksamma som dom är i leken ramlar dom över Qit som tydligt visar sitt missnöje, hon morrar dovt och visar alla tänder hon har i munnen, hela Inez kroppsspråk säger att ”sorry, jag drar mig undan” och försiktigt och med en låg kroppsställning och öronen styrkta längst sidan smyger hon iväg. Joline stannar kvar och lukat frågande på Qit’s tänder, Qit bryr sig inte om Jolines närgångna beteende och fortsätter gnaga på benet. Joline, hunden som ingen någon gång ser som ett hot, som ingen inte ens när hon försöker bli så arg hon bara kan tar på alvar och hunden som förlåter alla för allt och aldrig skulle försvara sig eller sina ägodelar. Men som trotts det studsar sig igenom livet alltid lycklig, alltid glad och för henne fast att hon nog är längst ner i näringskedjan och har noll överlevnadsinstinkt är livet väldigt enkelt. Hon tror hon är bäst och hon tror alla älskar henne, och skulle dom inte göra det gör det inget för då kan man alltid bara studsa vidare, lika lycklig och glad och fundera över vad det var den var så arg för, för det kan ju inte vara på henne. Alla borde försöka leva lite mer som Jojo :)

Dom säger att du är en stjärna, men för mig är du en måne
För det finns miljoner stjärnor men bara en måne

Person i staden:
- Va söt får jag klappa.
- Absolut.
- Vad är det för något, hur stor blir den?
- Det är en holländsk herdehund, blir som en schäfer ungefär.
- Men dom är inte som schäfer i sättet va?
- Jo inte jätte skillnad används till samma saker.
- Men Jaha den verkar ju så trevlig

Varit ute på promenad och kommer in med ett lyckorus, ja det kan låta konstigt man vad det gäller att ta till vara på dom där små sakerna och uppskatta det lilla tycker jag man gör det alldeles för sällan det blir lätt en vardag och man glömmer att ibland tänka och känna efter hur bra det faktiskt är. Man kan ju någonstans känna att bo i ett villaområde med fyra hundar lätt borde bli påfrestande, man kan inte gå en promenad utan att möta massor av människor och ett flertal hundar. Men jag kan inte hjälpa att jag upplever det som en lyx när vi är ute och går, dom har verkligen en underbar attityd till hundar och människor man möter det är som att dom inte ser dom, även Inez har visat sig ha en härlig inställning till människor och hundar man möter, gör ingen grej av det alls utan vandrar bara förbi precis som dom andra. Hon lyssnar ganska bra och skulle hon få intresse för någon som kommer gående är det inga större problem bryta henne och få henne komma springandes. Så hon kommer nog bli lika härlig som dom övriga vad det gäller vardagen, det är en ganska befriande känsla både för mig och hundarna att veta att man aldrig behöver tänka på koppel att dom aldrig skulle kolla åt varken en människa eller annan hund utan bara snällt passera, oavsett vad hunden på andra sidan gör. Jag brukar säga så att det skall vara roligt att ha hund, känns det annorlunda skall man nog fundera på vad det är som har gått fel, men mitt hundägande är verkligen roligt. Så många galna stunder, så många skratt och så mycket att ödsla min tid på.

Ni gör min dag :)

Varit ett tid med otroligt lite sömn dom sista timmarna, vaknade vid 7 igår och åkte på tjänstehundsträning, kan ju erkänna det kändes väldigt tråkigt att åka dit utan Inez, visst hon är ju så liten så kan ju inte göra så mycket men skulle ju vara nyttigt att hon fick vara med, träna lite kontakt och leka. Men det kommer tid för oss att göra det också. Istället fick Tiff och Qit köra, eller Tiffany. Qit gnällde redan när jag tog ut henne ur bilen, sitationen med mycket folk, bilar och hundar på en klubb triggar henne verkligen, så hon fick nöja sig med att ligga och ha tråkigt på planen när jag minglade lite, sedan fick hon hoppa in i bilen och vi åkte hem. Riktigt tråkigt, älskar ju att träna, ja både hon och jag men jag är övertygad det var nyttigt för oss, väl hemme tränade vi lite dirrigering och fjärr istället och sedan skulle jag försöka sova en sväng då dom ringt från jobbet och hört om jag inte kunde hänga med på ett långpass inatt, vilket jag sagt ja till. Att gå och lägga sig klockan 14 är dock inte det lättaste så tror inte jag sov någonting, men låg där två timmar i alla fall innan jag fixade och donade det sista innan vi skulle åka.

Kom hem strax efter 8 imorse och gick och la mig, vaknade strax efter 10 och kunde inte somna om, behöver jag säga jag är lagom mör. Jag och hundarna har varit ute tränat lite och sedan busade vi. Skall fixa lite här hemma och försöka sova lite för inatt väntar ett nytt långpass. Att ställa om dygnet är verkligen inte det enklaste och då kan jag tilläga att jag i vanliga fall är en extrem nattmänniska som utan problem sitter uppe till 3 på nätterna om jag inte tvingar mig själv i sängs tidigare.

Det prövade jag idag efter att försökt somna om imorse fick jag till sist se mig besegrad och gick upp tänkte jag skulle börja dagen med en promenad på någon timme innan jag lugnt skulle äta frukost. Jag hittade lite nya stigar in i ”skogen” igår som jag tänkte jag skulle utforska lite, så var vi iväg vi gick bort till stigarna och började gå dom vred och vände sig åt alla håll och kanter men min magkänsla sa att jag hade koll åt vilken riktning jag gick, naturligtvis litade jag på mig själv, som alltid för jag brukar komma rätt i slutet, men nu gick och gick jag, hundarna var lyckliga som hoppade runt i skogen och jag trivdes bra i tillvaron där med dom. Men när jag gått kanske 1½ timme och kom fram till att jag borde ha kommit fram till någon större väg nu fick jag se mig besegrad, detta var inte rätt, tog upp min iPhone (ja hur skulle man klara sig utan den!) och inser snabbt att jag går åt totalt fel håll. Vilket innebär lite mer än 1 timmes promenad tillbaka för att komma rätt, våran timmes promenad hade nu växt till minst 2½ timme, men ja vad gjorde väl det hade några ärenden innan tre som skulle fixas så såvida jag kom tillbaka innan dess var det lugnt och det skulle ju inte vara några problem. Så det var bara vända och söka sig tillbaka igen och för första gången har mitt lokalsinne (kan man kalla det så i skogen?) svikit mig.

Sedan blev det positionsträning i friaföljet med hundarna. Dom långa friaföljen har tagit en del på positionerna och det har inte riktigt gett mig det resultat jag önskar, men har inte riktigt bestämt ännu om jag skall ge det ytterligare tid eller om jag skall försöka tänka om. Jag sitter någonstans mitt emellan där och kör på med detta tills någon annan idé jag tror kan fungera ramlar över mig.

Sedan var det dags fixa dom där ärenden så åkte iväg en sväng när det var klart fastnade jag framför datorn och kollade på sändningarna från Lanslagsuttagningen i Malmö. Och fick plötsligt sådant sug träna vittring, ett moment jag verkligen tränar alldeles för sällan, så det fick bli så, några pass vittring med både Qit och Tiff och det gick riktigt fint, men skönt få kollat av det lite. Joline fick träna apportering, jag har spolat tillbaka massor där med henne då det känns som det fattas en grund i apporteringen hon gör det, men lägger ingen betydelse i det, så måste ändra hennes tänk så hon blir mer noga och tänker mer vad det faktiskt är hon gör och vad som är värt något.

Fastnade i tankar med en vän reflekterade dom och försöker hitta svar på saker det inte finns svar på, det är skrämmande när man tänker efter hur bra jag är på att komplicera saker och ting, hur bra jag är på att göra allt svårt för mig, varför vill jag alltid kämpa lite extra, varför vill jag alltid ge lite mer och varför kan jag inte bara vara nöjd? Varför inte bara vara en enkel människa som nöjer sig med sin tillvaro och det den sätts inför att göra, varför kräva lite mer av livet än vad man behöver.

Den enkla människan, får ett jobb och fast att den inte trivs har den det kvar för att det är en trygghet, för att den vet vad den har, den går med tunga steg till jobbet varje dag och överlever dagen, den får sin lön på kontot varje månadsslut och är nöjd med det, livet rullar på och deras vardag blir som en rutin och som vi alla vet så försvinner dagarna snabbare än vi hinner med. Men det är så, vi vet vad vi har och vi nöjer oss med det.

Själv sitter jag här jag överanalyserar och jagar något jag inte hittar, ställer mig frågan, vad vill jag? alldeles för ofta. kanske jag bara skulle sluta tänka, köra på och försöka bli en ”enkel människa” men vill jag det? jag tror inte det, jag vill lite mer, jag vill leva lite mer, jag vill ge lite mer. Men det sätter press, press på mig själv som jag inte kommer ifrån, jag bestämmer mig för något jag går in för det till 110% men när jag väl står där när jag nått det jag trodde jag ville nå, känner jag mig inte nöjd, vad vill jag då? Tänk vad enkelt om jag bara kunde vara nöjd, få känna att jag lyckades, men jag gör inte det, jag vill lite mer och genast söker jag nya mål som kan driva mig ytterligare en bit och som höjer graden av press ytterligare lite.

Jag kan erkänna att det ibland känns totalt hopplöst och förbannat svårt att stå där, vara den där som släpper allt och tar det där klivet ut ur tryggheten och allt det där man känner till. Men jag vet att jag aldrig kommer kunna vara den där ”enkla människan” som lever det där livet, bara för att det är det den känner till. Jag tar steget, riskerna, kämpar lite extra och är övertygad om att i slutet får jag ut lite mer av livet!

Så min vän, hur hopplöst det än verkar och hur förbannar svårt det än känns, så är det så det är att leva när man vill leva lite extra. Våga tänk utanför banan, och ta steg du tror på idag, för det visar sig i framtiden om det var värt det. Att våga ta steget är att förlora greppet en kort stund. Att inte ta steget är att förlora greppet om sig själv!

Don't ask what's next. Ask what's right now... ask your heart, your soul, your truth and your life itself.

what's... right.. NOW?

Lilla "namnlös" har nu äntligen fått ett namn, och hon kommer att kallas Inez.
Aldrig innan har jag haft sådan ångerst över att döpa en hund, det har vekligen varit 1000 olika förslag och jag har funderat fram och tillbaka. Men nu är det bestämt det får bli Inez!

Jag vill ha sommar, torra gräsmattor man kan lägga sig och ta en paus på, långa dagar vid sjöarna och härliga promenader i skärgården.

Så blev det lite ändrade planer och plötsligt hade man en ledig helg.
Hjälp vad göra! kan inte hjälpa det väcks lite ångest.

Kan ärligt inte minnas när jag sista hade en helg som var helt oplanerad, men om jag skall förvalta denna helg, att säga den är oplanerad är ju egentligen väldigt fel har massa grejer planerade som skall hinna med och som jag skall göra men inget som är bokat precis på tiden. Så lite flexibelt. Kommer bli roligt och jag ser fram emot att mötas av nya erfarenheter och upplevelser. Denna staden har så mycket att bjuda på och jag är dum om jag inte tar alla chanser och varje ledig minut till att uppleva den.

Hundarna kommer som vanligt vara en stor del i helgen men skall också se till att unna mig en del egen tid.

Dagens länkning resulterade i ett par heta hundar som hade så mycket att ge, för mycket uppenbarligen men deras vilja och engagemang skapar så mycket motivation och driv så jag kan faktiskt ta att dom svävar fram lite ibland, för fast att dom kanske är lite höga är det inte mycket fjant eller slarv. Joline tränar stadga jag har verkligen missat massor där, hon studsar högt och lågt men jag kan säga att studsen i fotgåendet nu är borta och att hon hoppar som en ”jojo” i vardagen kan jag leva med. Däremot igår när vi körde fjärren upptänkte jag att hon stampar med benen, jag har tidigare sett att hon gör det med frambenen men nu när jag tränade på att låsa bakbenen insåg jag att även bakbenen stampar, okej ganska skickligt måsta jag säga när jag säger ligg, lägger hon sig snabbt och stampar liggandes jätte snabbt med bak och frambenen kanske 3-5 ggr innan hon blir still och sedan samma med Sitt men då bara bakben. Ser ju ganska rolig ut men inget beteende som jag vill ha, så nu koncentrerar vi oss helt på stadgan och att hon skall låsa benen och vara helt still.

Hade hoppats att lilla ”namnlös” skulle komma hit nu i helgen, planen var så men även det blev ändrat så nu får hon stanna hos Rasmus ett tag till och jag får snällt klara mig utan. Men hoppas på att kunna fixa så hon kommer upp hit i början på veckan.

En bild ur arkivet, så underbar!

Min externa hårddisk har ju kommit fram nu och har fått avlasta min överfulla dator lite, så nu håller jag på vänja mig vid detta nya system, jag har sparat lite gammalt på den också och idag skulle jag in och leta efter en bild jag visste jag hade på den, som vanligt börjar jag klicka runt bland gamla bilder, kollar och minns, hittade en hel del bilder några jag kommer ihåg jag tagit och några som påminde mig om olika händelser och dagar. Ja lika fort som jag började klicka runt där glömde jag av vad det egenligen var jag kollade efter. Men bland alla dessa tusentals bilder som faktiskt är ganska sorterade och i ordning så jag lätt hittar bland dom kom jag över denna bilden. Jag kände på något sätt att den var så talande, jag såg inte det då men när jag tittar på den nu så ser jag "det", hur kunde jag någon gång tvivla på den där hunden?!?
Jag skulle gissa hon är runt 8 veckor på bilden och man ser så tydligt det fokus, den intenivitet och den viljan hon har idag i dom där livliga, vakna ögonen. Hon är utan tvekan född med det lilla extra och det vi kallar "det".

Jag imponerar idag, jäklar vilken ordning jag har på mig själv!

Försöker sätta mig in i detta med tjänstehundar, väldigt intressant det är ett väldigt nytt tänk för mig och jag kollar på massor av filmer från hela världen på så väl tjänste-, skydd- och IPOhundar. Det är väldigt intressant och jag försöker kombinera, ta bra delar, bygga upp ett ideal och anteckna det så jag tydligt har en bild på hur jag vill ha det.

Om jag skaffar mig en målbild, en klar bild hur jag vill att saker och ting skall vara hur det skall fungera och hur hunden skall agera i olika situationer har jag kommit en bit på vägen. Sedan är detta nytt för mig så jag är övertygad om att min bild kommer att ändras lite med tiden allt eftersom jag får mer erfarenhet, men jag har i alla fall en start, jag har en målbild. Gör så med allt jag gör med mina hundar. Vardagssituationer, lydnadsmoment, ja allt, först sätter jag mig ner skapar mig en bild hur jag vill ha det sedan funderar, klurar och försöker jag tänka mig fram till ett sätt som jag tror mig kunna förmedla detta till hunden. Sedan testar jag det och ser vilken effekt det ger och allt efter hur resultatet blir ändrar jag tänket och omvandlar träningssättet. Men jag ger mig inte och jag är inte nöjd förens jag når den där ideala bilden, min slutliga målbild. Jag får inte ge mig jag måste vara konsekvent med mig själv och jag vet ju att om jag bara kämpar lite till kommer vi nå dit.


Så där står jag nu, jag bygger upp en målbild hur jag vill att min och ”namnlös” relation skall vara, och jag skaffar mig så mycket erfarenhet jag bara kan av denna typ av träning och bygger upp en idé hur jag vill att hon skall jobba och agera, det är roligt och spännande och jag har ju en hel del tid på mig sätta mig in i skydds biten. Vad det gäller lydnaden känns det som att planen är ganska klar.

Att skaffa ytterligare en hund är då inte bara, då hade jag plötsligt 4 igen. Det känns mest utmanande och spännande och eftersom dom tre äldre är så otroligt enkla ha runt sig, sköter sig i alla situationer det är en fröjd vara ut och gå med dom och det spelar ingen roll vad man skulle möta på promenaderna, dom bryr sig inte i något och koppel behövs egentligen aldrig. Och jag hoppas ju lilla ”namnlös” skall ramla in bra i rutinerna och fungera lika fint i flocken som dom andra, men jag har ett problem.
Jag kommer behöva köpa ny bil, jag vill helst slippa ha någon hund i baksätet, eller ha någon bur med hund i baksätet. Så drömmen hade varit om man kunde speciell beställa något grind/bursystem som gör så man kan ha två burar på höjd. Men då måste ju plötsligt bilen vara ganska hög/stor, och jag vill ha en bil som går biligt eftersom jag åker väldigt mycket och också av den anledningen bör det vara väldigt hög komfort i den.
Jag kan inte gå förbi en parkering utan att kolla på bilarna som står där för att hoppas hitta någon modell som ser ut att passa och vara möjlig att göra någon sådan här typ av lösning, Det hade nog kunnat räcka med 3 burar, en större och två mindre. Ni alla hundfolk där ute kanske har något bra förslag på bil eller bra burlösningar?

Ja jag lovade ju skriva lite om den nya lilla. Känner hur dom tre timmarna sömn inatt börjar göra sig påminda och jag skall nog börja tänka på att faktiskt komma i säng någorlunda i tid idag. Helst nu, men först skall jag skriva några rader om den "namnlösa".

Ja det är faktiskt så illa att hon inte har något namn ännu, så förslag mottages tacksamt.

Ja varför en sådan här randig då, jo det är så att jag fått jobb inom bevakning och säkerhetstjänst, och i samband med det väcktes naturligtvis tanken att det hade varit extra roligt om man kunde kombinera mitt hundintresse med jobbet. Nog för att mina BC är ganska tuffa hundar för att vara BC förstår ju jag också att några tjänstehundar kommer dom ju inte kunna bli. Så ett rasbyte var ju ganska självklart, och även att det skulle bli en holländare (holländsk herdehund) kändes självklart. En ras som man kanske inte ser lika ofta som Schäfern och mallen inom detta område men den ras som tilltalar mig mest.
Så nu är det dags testa något nytt och utbilda en hund inom detta ämne en utmaning jag ser fram emot.

Bägge "Queen"'s (som hon heter i stamtavlan) föräldrar är L-testade - godkänd att prövas för polis, polisiär sökhund och väktartjänst. Så jag hoppas hon går i sina föräldrars fotspår.







Mamma "Arga"


Pappa "Exxo"

Helt slut, idag inte av kursen utan av kollektiv trafiken, jag tror ärligt aldrig jag kommer kunna lära mig detta.
Jag kan ju ärligt säga att jag inte är avundsjuk på dom stackarna som kör buss i centrala Stockholm, dom måste ha nerver och en stresstålighet utöver det vanliga, folk överallt, köer, stressade människor som klagar och är irriterad för att bussen kommer sent, jag är då övertygad om att busschauffören skulle komma i tid om han hade kunnat. Men mitt största problem är att hitta. Ja en sak är säker, utan min iPhone hade jag varit helt lost. Nu går det tackvare den, men idag har det tagit mycket energi!

Nu blir det fortsätta plugga hundarna har fått var sitt träningspass och jag har slagit mig ner utmattad i soffan och skall ta tag i mer juridik, lagar och rättigheter.

Men lite info om Qit's träning har jag ännu inte märkt någon skillnad på nivån i fotgåendet fast att vi bara matar på, men jag ger det lite mer tid, för svårt tänka mig det inte skulle fungera!

Lite bilder på Barbro's Yazhi.
(Och du Barbro, jag tycker ju faktiskt du skall ta och skaffa dig facebook ;) )

Vill inte låta mig påverkas men det går inte komma undan... Men efter några veckor nere i Tidaholm med våren utanför och träningsmotivationen på topp. Visst var det smutsigt och slaskigt, men det var barmark!
Tillbaka i Stockholm försvann motivationen här är varje gräsplan fortfarande is och har jag tur hittar jag en liten fläck jag kan träna på, men inte utan att jag måste kolla vart jag sätter fötterna för vill det sig illa är det en isfläck där som kan få mig slå runt. Hopplöst, nu är jag tillbaka där igen, där jag får tvinga mig ut och få dom där träningsförhållandena som inte är ultimata visst fungerar det, det har fungerat hela vintern men jag blev fort bortskämd med dom underbara träningsmöjligheterna som var där nere. Isen dödar motivationen och jag saknar våren, jag saknar dom isfria gräsmattorna, jag saknar plusgraderna och jag saknar motivationen!
Jag ser många så många anledningar och skulle så gärna vilja åka tillbaka.

Men just nu är det plugg som gäller, det känns trotts att det var några år sedan man satt bakom skolbänken helt okej. Suttit ikväll och pluggat lagar och juridik, intressant men känns som jag behöver ta lite avstånd nu och låta det smälta in under natten.

Idag kan Qit titulera sig Svenskt lydnadschampion, men dagen har inte bara varit så enkel. Jag har tömt mig totalt på känslor och just nu är jag helt tom, jag har gjort slut på så mycket energi i form av ilska och frustrationer denna förmiddag så tror inte jag har något mer av det att ta av under detta år. Minst sagt omtumlande och jag förstår fortfarande inte hur jag lyckades ladda om och gå in och prestera så bra som vi gjorde. Men en sak är säker att utan Malou i telefon ute på en åker med en boll, en minst lika frustrerad Qit, en taggande Malou och en helt galen mig själv hade det inte gått, vi alla tre bara skrek, vi peppade och vi gav oss fan på att vi skulle in, och vi skulle visa dom, vi skulle lämna allt detta strul all ilska bakom oss, släppa det, gå in i våran bubbla och ge ALLT!

Ja nu till händelsen, när jag kommer till tävlingsplatsen på morgonen visar det sig att alla andra Elit ekipage strukit sig, jag var ensam och det är lite av en mardröm med Qit då hon kräver väldigt mycket uppvärmning och förberedelse. Men sagt och gjort så säger dom till mig jag kan gå ut när dom lottar 2:an och göra mig i ordning. Tävlingsledaren för min klass går med ut samtidigt så jag hör med honom om det är okej att jag går ut mellan gruppmomenten och det enskilda programmet och belönar och laddar om Qit innan jag går in och kör, jag får det bekräftat att det är inga problem.

Så var det dags, Qit får 10 på Sittandet och 10 på platsen och jag går fot med henne ut ur planen och skickar henne sedan på en extern belöning ca 30 meter från tävlings området, vi springer dit och kampar lite och domaren börjar ropa efter mig, min första tanke är ”men varför har han så brottom” men sätter Qit ner och går dit, när jag kommer fram meddelar han att jag fått rött kort, för att jag lämnade planen, jag hamnar nog i chock tror jag och fattar ingenting, förklarar för honom att jag frågat tävlingsledaren och fått klar tecken att lämna planen efter gruppmomenten. Men han menar att jag brutit mot reglerna och han måste ge mig ett rött kort och jag får inte följfölja tävlingen och att jag skulle frågat domaren inte tävlingsledaren. Jag är cool lugn och försöker diskutera saken men det går inte så han säger till mig jag får lämna in en protest i så fall, sagt och gjort går jag mot bilen hämtar min telefon ringer Malou och vi är helt galna båda två vill jag nog säga men mest jag, jag var vid detta ögonblicket så jävla förbannad rent ut sagt så jag trodde jag skulle gå upp i atomer. Jag visste att jag inte skulle få rätt hur jag än gjorde men en protest skulle in! Ja frustrationen var på topp, känslorna överallt och jag var galen, bokstavligen tror jag.

In och prata med dom i klubbstugan och dom såg lika förvånade ut som jag gjort när jag fick beskedet. Men bad om papper och penna som dom snabbt fixade fram. Och jag började skriva, pennan gick i 100 och skrivkrampen kom inom kort. Men efter suttit där och skrivit ett tag kom domaren in och ville prata lite med mig. Han var beredd sätta det som ett tekniskt fel och låta mig fortsätta eftersom tävlingsledaren sagt till mig att jag fick gå ut mellan gruppmomenten. Så japp då var det bara försöka ladda om, hur laddar man om i ett sådant här tillstånd, helt hysteriskt, frustrerad, arg, besviken, ja ärligt vet jag inte vad jag var, uppgiven och tokig kanske.

Ringer Malou igen och berättar hur det ligger till går ut på en åker skickar Qit på en ruta där och någonstanns där mitt i den röran står vi, vi bara står och skriker, vi laddar vi släpper all frustration och vi fokuserar vi ställer om oss och vi går in och kör!

Vi fick ihop 302,5 poäng och Qit fick därmed sitt tredje 1:apris och kan titulera sig Svenskt lydnadschampion och vi blev också dagens bästa, med högst procentuella poäng av alla tävlande.

Minst sagt galen dag och det kommer nog ta tid innan jag kan släppa detta riktigt, men vi gjorde det, vi laddade om och vi vann :)

Det är lätt att fastna i ett mönster när man tränar hund man kör momenten om och om igen och hundarna lär sig snart hur det fungerar och för att hålla motivationen uppe och fortsätta träna och utveckla har jag valt att börja utmana både min fantasi och Tiffany vad det gäller träningen. Moment träningen går riktigt bra just nu och fast att vi jobbar på en hel del detanjer och finslipar det mesta blir oftast våra länkningar väldigt lika och jämna, Tiffany jobbar på och gör faktiskt det mesta rätt och man blir lite fundersam på vad man skall träna och för att inte fasta helt och hållet i detaljträsket med henne hittar vi nu på våra nya moment ökar svårighetsgraden och ”leker” på lydnadsplanen, Tiffany tycker det är riktigt roligt och hon har verkligen öppnat sitt huvud ordenligt och är vaken på alla idéer som kan komma. Det kan tex vara ett kon skick, ut till ruta stanna där och direkt ifrån den ut till en annan ruta. Ett rut skick och ett stå i rutan ut till en apporterings dirigering. Ett inkallande med ställande, ut till ett hopp som står till höger eller vänster. Ja listan kan göras lång och det är bara fantasin som stoppar oss.

Känns riktigt roligt att se hur hon svarar på denna typen av träning men ju mer öppensinnade dom är för idéer och hur svårare man gör det för dom, desto lättare kommer ju eliten bli sedan. Jag menar jag vet ju hur man jobbar för ettan, och man går ju inte 200 poäng där, men idag borde vi göra det om vi hade kört en klass 1 igen. Så ja om vi ökar svårigheten i träningen ytterligare över eliten kanske vi också ökar våran lägsta nivå om moment säkerhet!

Egentligen skulle jag skriva om talanglägret och ett inlägg om gårdagens träning med Tiffany framförallt där vi la fokus på överträning och att våga träna utanför ramarna. Men istället kan jag inte låta bli att falla in lite på vilken tur jag haft, som säkert många av er vet har jag haft en del hundar. Jag saknar dom, men jag vet att dom fått det livet dom förtjänar. Men bland dessa hundar finns det bara en hund som jag sa aldrig skulle lämna min sida, det är Tea, Tiffany’s mamma som nu bor med Amanda i Forshaga. Tea är och kommer alltid vara en väldigt speciell hund och fast att jag tyvärr inte tog tillvara på alla dom fina egenskaper hon har så lärde hon mig massor och det är med en stor besvikelse på mig själv som jag i efterhand kan sitta och känna att jag var orättvis mot henne. Hon skulle göra allt för mig och det gjorde hon verkligen utan att få någonting tillbaka. Att motivationen till att jobba med tanke på dom förutsättningarna hon fick dog ut är ärligt inte konstigt, konstigt är att hon faktiskt jobbade på så länge som hon gjorde. Visade man henne en sak en gång kunde hon den, ja hon var verkligen sådan, som Tiffany lättlurad men otroligt lättlärd. Och alltid positiv till allt och på G. Om jag haft lite mer kunskap och haft en bättre tanke med min hundträning på den tiden är jag säker på att Tea hade kunnat komma hur långt som helst. Drömmen var en Tea valp och ni som följt mig länge vet ju att det var mycket som talade emot mig där, jag fick väldigt mycket kritik och skit för att jag ens tänka tanken + att Tea slutade löpa, men jag visste ju någonstans att få en till Tea var näst intill omöjligt. Men idag kan jag säga att det inte var det, men hur stor är sannolikheten och förtjänar jag verkligen att få en sådan chans igen när man sabbat den första? Tea och Tiffany är väldigt lika på många sätt, Tiffany har verkligen fått alla Tea’s bra egenskaper + några till, om det beror på hur jag förvaltat det eller om det bara är sådan Tiffany är kan jag dock inte svara på. Oavsätt är jag glad och det känns så fantastiskt att få dela sitt liv med ännu en sådan här otrolig ”rödmyra” och det är helt otroligt när man möter och träffar så många människor som Tiffany faktiskt gjort intryck på och påverkat på ett eller annat sett. För vart vi än är och vad vi än gör är det sällan det inte kommer fram folk med underbara komplimanger till Tiffany, jag är glad att hon inte hör vad dom säger för självgod är hon så det räcker och blir över, fast att jag kan tycka mig se på henne att hon förstår dom pratar om henne, Tea är sådan hon är clown älskar att synas och vet direkt när folk pratar om henne. Och känslan när vi tävlar har alltid varit obeskrivlig och hittills har jag aldrig känt mig besviken efteråt. För en hund som kämpar mer och som visar sådan glädje i det hon gör förekommer nog inte. Hon strålar!

Jag är glad och jag är lycklig att jag fick en chans till, att jag fick min Tea valp och att hon blev bättre än vad jag någon gång kunnat drömma om!

Kan det blir bättre? Underbara, saknade dagar!




The one and only
Våran underbaraste, fånigaste, tokigaste Tea!

Foto: Amanda

Nu skall jag ut och ta en promenad sedan skall vi nöta rutan och jag och Tiffany skall fortsätta "tänja på reglerna ".
Sedan lovar jag skriva lite om talanglägret och våran överträning.