Ja vart skall jag börja, vet ärligt inte när jag uppdaterade riktigt sist och mycket har hänt, skall skriva ner endel här, det jag kommer på som hänt under dessa sista veckor + en liten uppdatering om varje hund.

Just nu är jag i Tidaholm, men har sedan jag skrivit sist hunnit med att lämna av Joline i Örebro, varit nere och hälsat på mamma i trollhättan, varit ute på klipporna i bohus och en liten tripp till Halland. Ja med andra ord är det full fart som vanligt.

Dagenn ute vid havet var helt underbar, tanken var att vi skulle fiska, ja några av oss gjorde det också, och ni som känner mig vet ju att jag faktiskt tycker det är riktigt roligt med fiske, men klipporna den varma sanden, den klarblåa himlen, sällskapet och solen, vände intresset åt något annat, vi pratade, lapade sol, solade och hade så otroligt mysigt. Det är alltid lika trevlig träffa familjen Gustavsson och fast att det är långt mellan gångerna vet man att dom alltid finns där, vi har så mycket minnen ihop och jag har känt dom så länge jag kan minnas och som barn på samma gata som små umgicks vi jämt. Så min 1 Maj blev en helt otrolig sommardag och den första riktiga sommardagen för i år, och jag hoppas det blir fler galna dagar med familjen Gustavsson i sommar!

Jag har också än en gång lyckats sätta mig själv i situationer där jag måste tänka lite längre och ta beslut som jag egentligen önskar jag slapp, känslan att jag önskar någon annan kunde bestämma åt mig upplever jag inte särskilt ofta men vad det gäller denna fråga har den uppkommit flera gånger. Jag gillar ju lite känslan av att väga chansa gå nya vägar ge upp det man har för att våga prova något annat, gå tillbaka det kan man alltid göra, ibland är vägen dit tuff, tuffare än den var första gången men omöjligt är det inte, man har ju varit där en gång. Men någonstans under detta sista året med så mycket nytt, så många möjligheter och vägar och så få steg om ens ett enda som jag backat har jag nog blivit mättad av den där otryggheten och drivet som får mig bara fortsätta gå och se möjligheter har på sätt och viss avtagit. Jag vill landa, jag vill ha rutiner och jag vill testa det här, tror jag. Hundarna är egentligen det enda jag har som ligger helt i min rutin, det enda som alltid finns där och som jag kan räkna med. Dom är där jag är och dom går där jag går, och jag är tacksam att dom ser glädje i allt jag hittar på och tar för mig, dom lägger aldrig någon stor vikt i någonting, dom är antagligen vana och för dom är det inte ens en utmaning längre. Men så står man där igen, har inte en aning hur man skall göra, jag vet jag satt mig i situationen helt själv och nu önskar jag ärligt att jag aldrig gjorde det, men samtidigt visar det väl sig med tiden det kanske fanns en mening med det. Ja jag tror dock jag har bestämt mig, om det är vad jag egentligen vill vet jag inte, men just nu, just i dag är det faktiskt det som känns mest rätt.

Nu till hundarna då:



Tiffany och jag kör på som vanligt, igår var vi på Hjo BK och tränade, efter passen med lydnadsträning körde vi lite agility, alltså hon är knappt tränad men jag måste säga att hon är jäkligt duktig! Agilitysuget kom tillbaka riktigt fort och plötsligt kände jag hur roligt det hade varit att ta upp det igen, men jag tror jag måste slå bort den tanken, hur skall jag ha tid!?
Tiffany har också varit med Rasmus och åkt traktor och nu mera är hon en hund som tycks fått ett intresse för alla tänkbara maskiner  man kan ha på en gård, hon verkar ha tyckt det va hel coolt för nu reagerar hon så fort hon hör ett större fordon närma sig.
Lydnaden går bra, hon känns jämn och hon är ju alltid lika glad och positiv, vi har en hel del jobba med och alla små delar gör mig tokig stundvis. Jag måste se till plocka isär en hel del moment igen och ändra om.



Qit är en storstadshund och förstår inte alls det där med friheten på landet, hon ligger helst inne och väntar på att jag skall säga till henne det skall hända något roligt. Träningen går bra och alla små grejer fungerar fint, störst fokus läggs fortfarande på attityd, nivåer och koncentrationen. Momenten tycker jag i helhet är fina, vi behöver jobba mer med att få allt hamna i rätt nivå och att hon lägger sin energi rätt.







Joline ja som ni läste innan lämnade jag av henne när jag var i Örebro. Hon och Amanda var på utställning i helgen hon fick ett VG. Jag kan tänka mig Joline var överlycklig få springa lite i ringen igen och dom hade garanterat roligt i ringen. Hon är kvar hos Amanda och lever livet ett litet tag, kan tänka mig hon kommer få köra massor av agility och få leva ett riktigt Sheltie liv. Kan erkänna det känns tomt inte ha henne när, hon är verkligen en speciell hund som alltid lyckas få en på bra humör med alla sina härliga idéer somatidigt är hon ju så enkel ha omkring sig så är ju aldrig till några besvär.



Inez och jag jobbar på, jag har lite svårt sätta fingret på henne, hon är en riktigt härlig valp, otroligt trygg, miljöstark, enkel och bekväm. När man jobbar med henne har hon bra koncentration och jag gillar hennes tänk och stabilitet. Men jag kan inte komma ifrån att jag skulle vilja det fanns mer intresse vadd et gäller föremål och leksaker, mer kamp och jaktlust. Hon håller på byta tänder nu och jag hoppas verkligen att hon kommer igång så fort dom släppt och hon fått dom nya. Men kanske jag hoppas för mycket? Känns lite tråkigt eftersom jag gillar henne så mycket som hund, hon är verkligen superhärlig på alla sätt, men kamplusten måste hon ha!