Egentligen skulle jag skriva om talanglägret och ett inlägg om gårdagens träning med Tiffany framförallt där vi la fokus på överträning och att våga träna utanför ramarna. Men istället kan jag inte låta bli att falla in lite på vilken tur jag haft, som säkert många av er vet har jag haft en del hundar. Jag saknar dom, men jag vet att dom fått det livet dom förtjänar. Men bland dessa hundar finns det bara en hund som jag sa aldrig skulle lämna min sida, det är Tea, Tiffany’s mamma som nu bor med Amanda i Forshaga. Tea är och kommer alltid vara en väldigt speciell hund och fast att jag tyvärr inte tog tillvara på alla dom fina egenskaper hon har så lärde hon mig massor och det är med en stor besvikelse på mig själv som jag i efterhand kan sitta och känna att jag var orättvis mot henne. Hon skulle göra allt för mig och det gjorde hon verkligen utan att få någonting tillbaka. Att motivationen till att jobba med tanke på dom förutsättningarna hon fick dog ut är ärligt inte konstigt, konstigt är att hon faktiskt jobbade på så länge som hon gjorde. Visade man henne en sak en gång kunde hon den, ja hon var verkligen sådan, som Tiffany lättlurad men otroligt lättlärd. Och alltid positiv till allt och på G. Om jag haft lite mer kunskap och haft en bättre tanke med min hundträning på den tiden är jag säker på att Tea hade kunnat komma hur långt som helst. Drömmen var en Tea valp och ni som följt mig länge vet ju att det var mycket som talade emot mig där, jag fick väldigt mycket kritik och skit för att jag ens tänka tanken + att Tea slutade löpa, men jag visste ju någonstans att få en till Tea var näst intill omöjligt. Men idag kan jag säga att det inte var det, men hur stor är sannolikheten och förtjänar jag verkligen att få en sådan chans igen när man sabbat den första? Tea och Tiffany är väldigt lika på många sätt, Tiffany har verkligen fått alla Tea’s bra egenskaper + några till, om det beror på hur jag förvaltat det eller om det bara är sådan Tiffany är kan jag dock inte svara på. Oavsätt är jag glad och det känns så fantastiskt att få dela sitt liv med ännu en sådan här otrolig ”rödmyra” och det är helt otroligt när man möter och träffar så många människor som Tiffany faktiskt gjort intryck på och påverkat på ett eller annat sett. För vart vi än är och vad vi än gör är det sällan det inte kommer fram folk med underbara komplimanger till Tiffany, jag är glad att hon inte hör vad dom säger för självgod är hon så det räcker och blir över, fast att jag kan tycka mig se på henne att hon förstår dom pratar om henne, Tea är sådan hon är clown älskar att synas och vet direkt när folk pratar om henne. Och känslan när vi tävlar har alltid varit obeskrivlig och hittills har jag aldrig känt mig besviken efteråt. För en hund som kämpar mer och som visar sådan glädje i det hon gör förekommer nog inte. Hon strålar!

Jag är glad och jag är lycklig att jag fick en chans till, att jag fick min Tea valp och att hon blev bättre än vad jag någon gång kunnat drömma om!

Kan det blir bättre? Underbara, saknade dagar!




The one and only
Våran underbaraste, fånigaste, tokigaste Tea!

Foto: Amanda

Nu skall jag ut och ta en promenad sedan skall vi nöta rutan och jag och Tiffany skall fortsätta "tänja på reglerna ".
Sedan lovar jag skriva lite om talanglägret och våran överträning.