Länge sedan det skrevs något om Joline, vi tränar på sporaliskt och hon svarar bra på det vi gör, full av glädje helt kravlöst och mer högt en lågt. Hon har växt till sig enormt sedan vi tävlade i November, hennes intensivitet, kamplust, driv och allt har mognat och om det beror på vilan hon omedvetet fått eller om det är för hon blivit äldre kan jag inte säga. Vårat mål är ju att ta en klass om året så än så länge ligger vi väldigt bra till i planeringen.

Fick ju en kommentar för ett tag sedan med lite frågor om Joline, tänkte jag skulle svara på det nu, såhär stod det:

Jag och Joline delar födelsedag, vilken ära! :) hon är då verkligen den vackraste hund jag sett (som jag inte haft själv då, man tenderar ju att bli lite hemmablind!) Jag skulle vilja veta hur det kom sig att du valde just zarvos? Läste om dina egna tankar om både uppfödning och relationen mellan köpare och uppfödare, och tyckte att de var så förnuftiga och genomtänkta att du knappast kan lämna något åt slumpen när du själv köper valp. Och så undrar jag förstås om/när du tänker ta en kull på Joline? :) om inte annat så tack för en fenomenal blogg i alla fall, det är så himla fint att se ditt oerhörda engagemang och den kontakt du har med dina hundar!

Här kommer ett litet svar, som jag redan nu har en känsla av inte kommer bli så litet.

Det började egentligen för länge sedan jag började fundera på något annat än en BC, var ju inne på Aussie ett tag men där var turen inte riktigt på min sida så det blev helt lagt på is. Men när tanken kom tillbaka att ha en annan hund, var det klart att jag skulle ha en hund av en lite mindre storlek, jag ville ha en som tillhörde grupp 1 så det inte blev jätte stora kontraster. Det fanns några tänkbara men Sheltien har alltid varit lite extra, men inte vilken typ som helst jag har alltid sagt skall jag ha en sheltie skall den vara av amerikanske linjer. Jag gillar deras typ, lite mer rejäla och sedan gillar jag deras mentalitet. Oftast inte nervösa, väldigt miljöstarka och sociala i folk. Joline uppfyller verkligen det hon är en riktigt cool hund på alla sätt, älskar människor, lyhörd och alltid lätt att ha med sig i alla situationer. Så när det sedan var dags och började bli aktuellt hitta min blivande valp, kunde jag direkt ta bort många kennlar, typ som flesta i Sverige då det bara finns några som har amerikanska hundar och ännu få som avlar på rena amerikanska linjer. Så hittade lite uppfödare i europa som jag var i kontakt med, kollade linjer hundarna och diskuterade en hel del med dom om just deras linjer, sjukdomar, mentalitet och framförallt rädslor och satte mig in i rasen och den amerikanska typen av sheltien. Jag sa jag inte hade brottom skaffa någon valp nu, målet från början var att vänta tills början på 2012 och ta in en valp direkt från USA, men hittade jag en jag gillade innan så skulle jag absolut ta det som ett alternativ om allt annat var rätt. Jag hade sagt att färg inte spelade någon roll. Jag ville ha en bra hund, efter bra linjer som såg bra ut och hade bra storlek, ja som valp i alla fall sedan vet man ju aldrig sådant kan ju ändras under uppväxten. Jolines uppfödare var väldigt tillmötesgående och jag kände direkt att hon visste vad hon pratade om. Hon kunde rasen, linjerna och allt som hörde där till. Hon var ärlig och svarade på mina frågor utan problem, en kontakt jag tycker är viktig, den är alltid bra men den är extra bra att ha ifall man själv har planer på att avla i framtiden, då det du ser bara är en individ, uppfödaren till din hund har oftast bättre koll, både på föräldrar, syskon och andra relaterade hundar som man kan dra nytta av i sin avel.

När Joline väl föddes hade jag ett extra öga på henne direkt, väntade men spänning och såg hur dom utvecklades och växte till sig. Storleken var bra och jag satt många timmar och jämförde bilderna jag fick varje vecka på henne och hennes syskon för att kunna dra en slutsatts åt vilket håll dom gick i sin utveckling (ja nu pratar vi bara utseendet eftersom jag inte hade möjlighet bo nere i Danmark varje vecka) och Joline fortsatte gå åt det hållet jag önskade, när det var dags att se om det skulle bli någon valp skulle Bianca, jolines uppfödaren, ha kvar Joline själv, men då hade jag ju redan bestämt mig jag skulle ha den där valpen! Ja det var den eller ingen, för jag kunde ju vänta annars. Det var inget fel på som andra, det är också jätte fina valpar, men något sa mig bara att hon var rätt. Så efter en hel del diskuterande och förhandlande var det bestämt att Joline skulle få flytta till Sverige och hem till mig. Ett val jag aldrig ångrat. Hon är en härlig hund med super mentalitet som bjuder på många skratt. Och Bianca är en kanon uppfödare som jag har riktigt fin kontakt med och som verkligen bryr sig! Så ja vad mer kan man önska?

Ang ta en kull på Joline i framtiden hoppas jag det. Hon skall HD röntgas och lite så innan var tanken men om allt ser bra ut vore det dumt att inte använda denna trevliga hund i avel. Hon är ju bara 1 år ännu så det dröjer ju men visst finns planerna, och den dagen skall jag hitta den snyggaste amerikanska killen som besitter alla fina egenskaper som hon gör.