Tog mig tid och läste igenom lite bloggar jag inte tagit mig tiden till nu när jag varit borta. Jag kollar in på Lisa's ja jag måste berömma henne för hon har blivit väldigt duktig på att uppdatera. Bläddrar ner bland inläggen och läser det skrivna. Plötsligt kommer jag till ett inlägg som verkligen berör, ibland vill jag inte bli påmind, jag vill inte tänka på det, jag blev påmind igår och nu idag igen. Jag längtar inte tillbaka, det gör jag inte det vet jag men vissa dagar önskar jag mer än någonsin att jag kunde tagit med mig vissa delar av det livet jag levde förut. Orden och bilden i inlägget skapar så många minnen, så mycket glädje och för stunden önskar jag att jag stod där, precis där just då. Vi visste alla tre dom där augusti dagarna att tiden skulle förändras och att vi skulle gå skillda vägar, men vi var så förbannat bra på att leva i nuet och vi tog tillvara på varje minut!

Lisa's ord:

Jag minns en känsla. Jag minns upplevelser.
Jag minns något som känns som ett annat liv.

Jag saknar känslan, Jag saknar upplevelserna.
Jag saknar det livet.

When summer turns to winter,
And the present disappears,
The laughter we were glad to share
Will echo through the years.
Though other nights,
And other days,
May find us gone our separate ways,
We will have these moments to remember.




Jag minns och jag saknar, bästa tiden, bästa ni, bästa VI!
Tänk att det snart gått 5 månader sedan jag lämnade Dalarna jag packade ner mina sista lådor bar ut dom till bilen och låste dörren på det som en gång varit mitt hem. Jag minns känslan jag önskar att jag hade som inte fanns där, jag kände verkligen ingenting just då, men jag kände mig inte tom heller, jag kände mig förhoppningsfull för framtiden. Men jag vet att jag önskade att jag kände något, för jag borde ha kännt något när man låser sin dörr för sista gången och lämnar allt man levt i dom sista 4 åren. Jag ser allt lite annorlunda idag när tiden har passerat och man landat i något nytt. Endel saker förstår man sig inte på varför man gjorde, andra vad man väntade på och endel hur man kunde lämna. Att det var rätt det vet jag man kan innan stå och tvivla och fundera men när man väl tagit beslutet och gett sig av känner man nog ganska snabbt om det val man gjort var rätt, för även om jag saknar och ibland önskar att jag satt där i det ljusa köket en sen höstkväll med maten på bordet med dom bästa människorna runt mig efter en lång dag utomhus med dom mest galna äventyr man kan tänka sig, vi kunde skratta så totalt okontrollerat vi kunde sitta helt tysta utan att säga ett ord och trotts det förstå vad den andra tänkte, vi kunde bli arga och besvikna på varandra, aggera ut det, lösa det och skratta åt det. Denna hösten fast att det var så mycket som skulle förändras och hända kan jag inget annat än le när jag tänker tillbaka på den, för det är utan tvekan den hösten jag har med mest minnen och glädje som kommer följa mig resten av mitt liv.