Hundarna rastade men kan inte riktigt komma till ro, så tänkte jag skulle skriva några rader här.

Det händer väldigt mycket i mitt liv just nu, mycket nya intryck och nya vägar. Jag tar det aldrig lugnt och mitt höga tempo ger mig aldrig chansen att se tillbaka. Jag tänker lite för mycket analyserar allt väldigt noga men undviker ingenting som kommer i min väg.

Jag kommer inte gå in på allt här och nu men tänkte skriva lite om Jean, underbara Jean.

Vi har många fantastiska minnen och alla dom tävlingar vi gjort och känslan att hon aldrig gjort mig besviken när vi stått på tävlingsbanan och jag skickat henne på hämtet. Hennes otroliga vilja att alltid göra sitt bästa och se till att vi alltid lyckats. Minns mycket väl våran sortering på fårfor cup förra året, jag vet inte hur hon bar sig åt, men vi hade bara testat sortera lite hemma och denna situation var helt ny för oss, vi skulle ta ut 5 får varav 2 skulle vara märkta ifrån en flock med 30 djur. När vi stod där tänkte jag bara detta kommer aldrig gå. Men innan jag han reagera var Jean där och jag stod med 5 får i en flock varav två var märkta. Jag kontroll räknade dom säkert 3 gånger för hur hade det gått till! Vi fick in dom 5 fåren i fållan och Jean slutade på en 6:e plats och det var helt hennes förtjänst. Hennes lugn på tävlingsplanen gjorde alltid mig lugn och vi kunde verkligen njuta av varje sekund vi fick där inne. Ja våra minnen är många och kommer alltid att följa mig. Minns när vi var på en agility tävling och Jean hade plockat en pinne och allt var klart skulle Amanda köra med henne, då sprang hon in och la sig i tunneln och ville inte komma ut förens jag ropade på henne. Hon ville inte köra agility för att hon tyckte det var roligt, hon gjorde det för att hon var glad när jag var glad och var inte jag med kunde det lika gärna kvitta, underbara Jean!

Men hur underbar och go hon än är och hur mycket hon än betytt för mig, måste man ibland göra val och tänka på vad hundarna vill. Jag har nästan inga djur kvar och snart går ytterligare några på slakt. Jean är en arbetshund och hon måste få jobba, utan jobb har Jean inget liv. Jag önskar och har önskat så många gånger när jag funderat på detta beslut att jag kunde aktivera henne med annat än vallningen men hur jag än vrider och vänder går det inte att lösa, Jean vill valla och Jean måste få jobba om jag då inte har det jobb hon vill ha och om jag då inte kan ge henne det liv hon behöver, är det rätt pågrund av att mitt hjärta så gärna vill ha henne kvar låta henne stanna här? Ta henne ifrån det liv hon drömmer om och ge henne ett liv hon inte vill ha, enbart för min skull. Ibland måste man tänka ett steg längre och jag har gjort det, hur ont det än har gjort och hur mycket tårar jag än gråtit både innan och efter Jean åkte så vet jag att magkänslan säger att detta är det enda rätta, det sista mitt hjärta ville men det bästa som kunde hända Jean eftersom det ser ut som det gör just nu. Jean är saknad otroligt saknad och det går inte en dag utan att jag blir påmind om det, man jag kan ärligt säga att för varje dag som går fylls det stora tomrummet hon lämnade med en glimt av alla minnen vi har ihop. Fast att det fortfarande känns jobbigt och fast att jag fortfarande får påminna mig själv om att detta var det rätta, vet jag att detta kommer bli bra, för Jean kommer att vara den lyckliga hunden hon förtjänar att vara. Där finns allt det jobb hon vill ha och hon kommer få göra nytta. Så ja som ni förstått har Jean flyttat, hon bor ni Norge på en stor gård med massor av får där hon kommer få jobba och få utlopp för allt hon vill. Ibland måste man ta beslut som gör ont och känns fruktansvärt jobbiga, man får inte vara en egoist, man får inte tvinga dom att stanna bara för att det är enklare för en själv.

Underbara Jean, allt du lärt mig och allt du gjort för mig kommer jag ha med mig resten av livet och jag kommer vara evigt tacksam för den tiden och dom åren jag fick med dig, men jag kommer alltid önska att jag fick fortsätta gå vi din sida och dela dit liv. Och jag vet att det kommer komma dagar jag bryter ihop av total förtvivlan för att jag verkligen behöver dig, för jag vet att jag aldrig kommer att få en hund med så mycket känsla som du har.