Det är underligt och konstigt hur livet flyter på. Hur det känns som att allt bara är meningen. Kanske inte alltid, kanske inte just den där stunden allt är som jobbigast eller när man står där och känner sig helt vilsen. Men så fort man tagit det där klivet är det som allt ljusnar och det bara händer. Det är konstigt men det är också viktigt att veta och känna att man måste våga ta det där första klivet.

Se mitt liv det sista halvåret när jag bestämde mig ge mig av, jag hade noll koll vart jag skulle, noll koll vad jag ville. Jag ville bara bort, uppleva något nytt, skaffa erfarenheter och starta om från början. Jag visste att jag var tvungen att offra mycket, allt det jag levde i då, fåren, gården, vallningen, några av hundarna. Vallningen har tagit en stor plats i mitt liv dom sista åren och jag har trivts med det, det var jobbigt att lämna det, det kändes tråkigt att ta det steget och min känsla sa mig att jag kommer att sakna det enormt, ja jag kommer sakna största delen av mitt liv där uppe i skogen. Men frågar du mig idag kan jag inte säga att jag gör det. Jag saknar inte vallningen, jag saknar inte fåren, jag saknar inte gården.

Jag älskar min lägenhet här i Vendelsö, jag stortrivs att leva här jag har många gånger ställt mig själv lite mot väggen och försökt tvinga mig själv att bestämma mig vad jag vill. Jag vill ju komma någon vart med det jag håller på med, jag vill ju blir bra, jag vill bli bäst! Men skall man bli bäst måste man fokusera och man kan inte satsa på allt! Mitt nya liv har tvingat mig att välja, jag vet att jag inte kommer att kunna valla som jag gjort förr även om jag kommer fortsätta med vallningen så kommer jag inte kunna satsa på det, får då krävs regelbunden kanske till och med daglig träning. Men lydnaden, i min nya stad finns alla möjligheter i världen att utvecklas inom det jag nu valt att satsa på, lydnaden.

Men tillbaka till hur livet ibland kan upplevas förbestämt. Jag har tidigare till och från haft en tanke på att flytta mot Stockholm, har en del vänner här och under dom senare åren har dom blivit allt fler. Men det är ju inte bara att flytta, nog för att jag är en person som lätt skulle kunna släppa allt bara ge mig av och se vad som händer, men för att leva bör man ha ett jobb och man bör ha någonstans att bo och alla som någon gång letat lägenhet i Stockholm eller ja runt omkring här vet hur svårt det är att få tag på något. Så vad är sannolikheten, du söker ett jobb, du får det och du får lägenheten. Och allt klaffar så precis att då får klartecken från bägge ställena samma dag du början om en vecka du har inte tid att tänka. Och när det faller sig så är det bara att köra det är inte meningen man skall tvivla det är inte meningen man skall fundera utan bara köra på ge allt och snart ser man allt bara reder upp sig och inget blir som man kanske egentligen föreställde sig eller tänkte att det skulle vara, det blir bättre.

När jag tänker tillbaka på alldeles för många händelser i mitt liv, leder alltid dom där jobbiga besluten, händelserna eller valen till något bättre, till något annorlunda det blir inte som jag tänkt mig det blir kanske helt annorlunda MEN det blir bättre än vad jag först tänkt mig. Och fast att jag så många gånger slitit mitt hår, bara velat gräva ner mig och ge upp allt så blir det alltid bättre.

Så fort man stänger en dörr öppnar sig en helt ny värld med många vägar, men man måste våga stänga dörren.  

Många kanske skulle säga att det är tur, och absolut till viss del har jag absolut haft tur, men man måste våga chansa om man skall få reda på om man har turen på sin sida.