Jag är död, mina ben är döda, känns som spagetti…. Fyra timmar på cykel tog död på mig men ingen kan säga att jag inte är envis, att jag inte kämpar eller att jag inte gav allt… när jag hoppade av cykeln kändes det som benen inte fanns kvar mjölksyran hade ett rejält övertag om mig men samtidigt älskar jag känslan att vara helt slutkörd känna hur varje steg är ansträngande och tar det sista av ens energi.  Jag minns den från den tiden när jag tävlade i friidrott och jag saknar det, saknar att känna hur kroppen jobbar av ren automatik fast att man känner att man inte orkar ta ett steg till. Att viljan vinner över kroppen som säger att det inte går ett steg till.

Men ännu är denna dagen inte slut och nu efter en sväng med hundarna och en dusch känns benen lite mer medvetna, och nu skall jag ”varva ner” genom att åka och kidnappa min bästa Malou och åka och springa på IKEA, sedan blir det PW och dagen kommer utan tvekan avslutas med mys i soffan med en kopp te!